Att direktörerna dikterar avtal löser inga problem

Fackföreningarna har förlorat medlemmar. Alltså borde facken acceptera att chefer och arbetsgivare får större möjligheter att bestämma över löner och andra anställningsvillkor. Det är slutsatsen professor Lars Calmfors och hans arbetsmarknadspolitiska råd kom till i en rapport nyligen.

Ibland är det inte så lätt att hänga med när akademiker ska förklara hur saker hänger ihop.

Nu ska Calmfors råd läggas ner. Direktörerna på Svenskt Näringsliv som inrättat verksamheten vill inte betala länger. Men det beror knappast på den senaste rapporten.

Fackförbundens anslutningsgrad har fallit i många länder, också i Sverige. I vårt land är det speciellt under två år - 2006 till 2008 - som facken tappade medlemmar, eftersom den borgerliga regeringen gjorde det svårare och dyrare för löntagare att vara organiserade.

Hot mot modellen

Utvecklingen kan enligt Calmfors hota den svenska arbetsmarknadsmodellen, vilket har fått Svenska Dagbladets ledarsida att skrocka förväntansfullt.

För oss vanliga dödliga blir slutsatsen att det borde vara enklare att vara med i facket, i alla fall om vi vill försvara balansen på arbetsmarknaden. En politik som gör det lättare att komma in i a-kassan och som gör fackföreningsavgiften avdragsgill, till exempel.

Men så resonerar inte Calmfors och hans kollegor. Enligt dem hänger kollektivavtalens framtid nu på arbetsgivarna. Avtalen måste bli så “attraktiva” att direktörerna vill ha dem även utan press från facken.

Inga lönegarantier

Det betyder tydligen fler avtal utan siffror eller garanterade löneökningar, större möjligheter till lägre löner när företaget går dåligt och minivarianter av avtalen för de arbetsgivare som tvekar.

Men varför skulle någon stanna kvar i fack som accepterar att avtalen urholkas?

Det som fungerar på det akademiska ritbordet är inte alltid lika enkelt i verkligheten.

Calmfors skulle inte acceptera att stoppas in i något politiskt fack, men det är direktörerna på Svenskt Näringsliv som instiftat det Arbetsmarknadsekonomiska rådet. Arbetsgivarorganisationens propagandaavdelning plockade också tacksamt upp rapporten.

Ifrågasatt uppdragsgivaren

Att rådet ändå läggs ner beror nog mest på att Calmfors vid några tillfällen haft fräckheten att ifrågasätta arbetsgivarnas syn på lönebildningen.

Det är ändå bra att det funnits några borgerliga opinionsbildare som velat diskutera den svenska modellen på allvar. Därför är det trots allt synd att det arbetsmarknadsekonomiska rådet inte får fortsätta. Det finns nämligen stora problem för den svenska arbetsmarknaden.

Att allt fler yrken inte kan locka arbetskraft är ett liksom att kvinnor, inte minst i välfärdsyrken, har alldeles för dåligt betalt. Att löneklyftorna växer och allt mer av produktionsresultatet hamnar hos aktieägarna i stället för hos löntagarna ett annat.

Men avtal som skrivs på arbetsgivarnas villkor löser inte ett enda av dessa problem.

På den punkten har Lars Calmfors faktiskt fel.


Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.


Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.