Nu räcker det med flyktingpopulism

Ulf Kristersson, Ebba Busch Thor och Jimmie Åkesson verkar ha glömt flyktigkrisens verkliga offer

När Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och Ebba Busch Thor  lagt fast sin linje verkar de inte längre minnas vilka flyktingkrisens verkliga offer är

I J.R.R. Tolkiens romansvit Sagan om ringen är Moria en undergjordisk stad som tidigare bebotts av dvärgar. På alvernas språk betyder namnet "den svarta avgrunden" och Morias gruvor är hemvist för demoner och onämnbara fasor.

Verklighetens Moria är ett flyktingläger på den grekiska ön Lesbos. Det ligger ovan mark men i övrigt verkar skillnaderna mot sagans värld ganska små. I veckan utrymdes delar av lägret i en humanitär nödinsats.
"Jag hoppas jag kommer från detta helvete så snart som möjligt" sa Mohamed Akberi, 21, till nyhetsbyrån AFP.

Moria har plats för 3 000 flyktingar men upp till 11 000 har hållits fångna där. Förra månaden dödades en 14-årig afghansk pojke och människorättsorganisationer larmar om sexuellt våld mot kvinnor.
De som nu flyttas till det grekiska fastlandet kommer att placeras i läger nära gränsen till Makedonien men nya är på väg. Under augusti anlände 3000 och förra veckan kom 650 personer på bara en dag.

Samtidigt inleddes i Sverige arbetet med den parlamentariska migrationskommittén med målsättningen att ta fram en ny flyktingpolitik.

2015 stod Stefan Löfven på Medborgarplatsen under ett vitt paraply och sa "Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig. Mitt Europa bygger inte murar."

Sen vände vinden.

Till stor del handlade det så kallade "andrummet" om att Sveriges lagstiftning fram till 2015 inte var konstruerad för att klara så många människor på en gång.

Trots detta uteblev systemkollapsen. Det svenska samhället, Migrationsverket, kommunerna och frivilliga organisationer som Svenska kyrkan och Rädda barnen gjorde tillsammans den största humanitära insatsen i vårt lands historia. Från krigets Syrien har sammanlagt 175 000 människor fått en fristad här. Det är något vi kan vara väldigt stolta över.

Men det politiska systemet var i chock, från höger till vänster fanns en känsla av att man hade tappat kontrollen över utvecklingen. I november 2015 drog Stefan Löfvens regering i handbromsen och stängde gränserna. Den 20 juli 2016 infördes sedan den tillfälliga begränsningslagen som stramade åt flyktingpolitiken. Men pendeln slog tillbaka för kraftigt och när lagen förlängdes i somras röstade en stor majoritet av riksdagen för att lätta något på reglerna för familjeåterförening.

Kärnan i den tillfälliga lagen är att asylsökande ska få tidsbegränsade uppehållstillstånd i stället för permanenta. Målet att färre ska komma till Sverige har lyckats.

I dag är flyktinginvandringen mycket låg i ett historiskt perspektiv och Migrationsverket har börjat avveckla förläggningar och säga upp personal. Men debatten lever kvar i 2015. Moderaterna krävde nyligen att asylinvandringen ska minska med 70 procent till omkring 5 000 personer per år, långt under skammens gräns.

Sverigedemokraterna vill i stället att flyktinginvandringen ska vara på minus, alltså att fler ska återvandra än som kommer hit. SD tycker även att eventuella familjeåterföreningar får ske i hemlandet, inte i Sverige.
Kristdemokraterna hade historiskt en human linje förankrad i frikyrkornas missionsarbete och nära kontakt med omvärlden. I dag tävlar de med SD om vilket parti som ska vara hårdast.

Så hur mycket populism tål egentligen Sverige?

Det är trots allt genom öppenhet mot omvärlden och medmänsklighet som vi har byggt världens modernaste land. Vi är ett internationellt föredöme i jämlikhet och tillit mellan människor samtidigt som vi har en av de mest teknologiskt avancerade och globala ekonomierna. Populism däremot bygger inga bra samhällen.

Socialdemokraterna håller än så länge låg profil i migrationssamtalen. Men gissningsvis siktar Stefan Löfven på en bred kompromiss. SD kan han strunta i, det vore politiskt självmord för dem att kompromissa i sin starkaste fråga. Men det avgörande är hur Moderaterna ställer sig, vill Ulf Kristersson på riktigt göra upp över blockgränsen är det nog möjligt. Vill han fortsätta spela på populistiska strängar är det däremot kört.

Hur kan då en human flyktingpolitik se ut som inte öppnar för en situation liknande den 2015?

För det första kan en ny lag inte bryta mot mänskliga rättigheter. Det låter kanske självklart, men när man lyssnar på SD, M och KD kan man lätt få intryck av att det inte finns någon asylrätt och att Sverige inte är bundet av internationella förpliktelser eller EU:s lagstiftning. Men asylrätten har kommit till efter mänsklighetens mörkaste stunder och behöver värnas. Grekland och fattigare länder i Sydeuropa kan inte heller ta hela ansvaret – fler läger som Moria är ingen lösning.

För det andra kan inte uppehållstillstånd vara tillfälliga hur länge som helst. En tidsgräns bör införas efter exempelvis ett eller två år när de automatiskt blir permanenta om inte situationen i hemlandet ändras.

För det tredje bör inte familjer hållas åtskilda. De försörjningskrav Sverige ställer för familjeåterföreningar bör tas bort. Det handlar om människor som redan är här och som behöver få möjlighet att rota sig och komma in i samhället. Med familjen kvar i något krigsområde blir det mycket svårare.

För det fjärde borde den skyddsgrund som brukade kallas "humanitära skäl" återinföras. Regeln, som gav möjlighet att stanna till exempelvis svårt sjuka barn eller andra med väldigt ömmande skäl, togs bort när politiken skärptes. Det handlar om relativt få personer men som befinner sig i en extremt utsatt situation.

För det femte behöver gränsskyddet vid EU:s yttre gräns förbättras samtidigt som man inför fler lagliga vägar till Europa genom exempelvis fler kvotflyktingar.

En sådan politik skulle förmodligen öka den legala invandringen men samtidigt minska den okontrollerade. Den skulle även förbättra integrationen och ge människor goda förutsättningar att komma in i det svenska samhället.

Däremot kanske den inte vinner nästa månads Sifo. Så frågan är vad som är viktigast för politikerna?