Krisen på Nordirland är Boris Johnsons fel

En regeringskris Nordirland är inte riktigt som en regeringskris på andra håll. Ingenstans är minnet av politiskt våld starkare, i alla fall inte i Västeuropa. Och ingenstans är de politiska kompromisserna skörare.

När premiärministern i den lokala regeringen, Paul Givan, i förra veckan lämnade sin post föll ett ömtåligt samarbete samman.

Givan kommer från det unionistiska och protestantiska partiet DUP. Hans avgång betyder att den vice premiärministern Michelle O'Neill måste lämna sin post. O'Neill kommer från republikanska och katolska Sinn Fein.

Det skulle vara så skönt att kunna diskutera krisen i Belfast på samma sätt som vi pratar om regeringskriser på andra håll.

Som ett sätt att vinna politiska poänger inför det kommande valet. Det är planerat till maj.

Som ett praktiskt problem. Utan premiärminister kan regeringen inte mötas, och inte gå vidare med till exempel budgetarbetet. Kanske kan man inte heller släppa på coronarestriktionerna som planerat.

Eller kanske som ett resultat av motsättningar i konkreta sakfrågor. Sådana saknas sannerligen inte i Nordirlands folkvalda församling Stormont.

Men det går inte att komma undan. En politisk kris på Nordirland är en kris för den sköra fred som gjort vardagen mer uthärdlig för nordirländarna.

Allt det här gick att förutse

Det märkliga är att allt det här gick att förutse. Det är till och med framdrivet. Regeringskrisen i Belfast handlar nämligen om brexit. Eller om man vill vara mer exakt om det protokoll Storbritannien och EU undertecknat för att hålla gränsen mellan republiken Irland och Nordirland öppen.

Protokollet förutsätter en viss kontroll av varor som kommer från England redan vid den nordirländska gränsen. Det kunde till sist inte Givans parti acceptera.

Ändå visste alla att precis det här skulle hända i samma stund som britterna röstade för att lämna EU. Att stänga gränsen mellan Irland och Nordirland skulle leda till orimliga politiska och ekonomiska konsekvenser. Att EU skulle lämna en öppen dörr för britterna på Irland var lika otänkbart.

Just nu ägnar Boris Johnson det mesta av sin tid åt att förklara hur han och hans medarbetare kunde festa medan resten av landet knäade under restriktioner. Det är till och med möjligt att han uppskattar om situationen i Nordirland ger honom chansen att rikta ljuset åt annat håll.

Men skulle den politiska krisen växa och det gå riktigt illa i Nordirland är det faktiskt Johnsons och EU-motståndets fel. Då kommer historieböckerna inte bara att berätta om en premiärminister som skapade köer till bensinstationerna och drack sprit medan befolkningen tvingades sitta hemma.

Då kommer historien om Boris Johnsons tid i politiken att handla om en katastrof som fick chansen att ta fart igen.