Vi curlar superrika och sparkar neråt
Symbol för den nya ojämlikheten: Två elaka bajskorvar med röda ögon
Ett ärende för mig till Röda bergen i Stockholm. Ett Foodorabud från skuggarbetsmarknaden hasar förbi på en cykel med låg sadel och halvpumpade däck och sin rosa låda med godsaker. Ovanför mig sträcker sig de anskrämliga Norra tornen. Två elaka bajskorvar med röda ögon. Som hämtade ur Sagan om ringen.
Valår. Åtta månader kvar. Statsminister Andersson har haft en skandal om illegala städare men ingen bryr sig. För trettio år sedan hade det blivit teaterpjäs om det där. Statsministern och städerskan. Idag ruskar vi på oss och går vidare.
Den nya ojämlikheten är som en ärrvävnad i samhällskroppen.
Många av oss, även vi som för tillfället har det bra, kommer långt nerifrån. Vi kunde göra klassresa för att välfärdssamhället var en frakthiss till högre levnadsstandard. För alla. Idag har vi glömt att den kollektiva resan uppåt för hela arbetarklassen var förutsättningen. Frakthissen har upphört. Rör den sig alls går den neråt. Rädslan att falla hårt griper kring sig.
SVT:s Agenda visade i söndags hur svenska superrika inte sällan fördubblat sina förmögenheter när börsen gått upp. Krispolitiken har gynnat de rika och gett växelmynt till vanligt folk. Vi har nätt och jämnt hållit arbetslösa under armarna och ersatt ”karrensavdraget” med ett komplicerat ansökningsförfarande men med lätt hand pumpat in hundratals miljarder i börsen med stödköp och superlåga räntor.
ISK-debatten glömmer det Andreas Cervenka beskrev nyligen: Att den rikaste tiondelen äger ”tre fjärdedelar av de över 1 100 miljarder som finns på dessa konton. ”Skatterabatten har hittills kostat cirka 160 miljarder och det mesta har gått till de tre rikaste procenten.
Nu råkade dessa rika ha en så stark propagandaapparat att stormen mot förslaget att sätta ett tak för ISK-rabatten totalt överröstade den urholkning av Las som genomfördes samtidigt. Tydligare blir inte de rådande styrkeförhållandena i klasskampen.
Kapitalet vinner.
Vi curlar våra miljardärer som vore de sköra sticklingar som vid minsta källdrag dör eller flyr landet. Varje förslag om skattehöjningar för de superrika drar paralleller till 1970-talets 100-procentiga marginalskatter. I SR förklarade Johan Norberg att Sverige kan bli som Nigeria om vi införde någon form av skatt för miljardärer.
Även socialdemokratin verkar ha tappat det. Elbidraget hoppar över alla fattiga och ger bara till de som gör av med mest el.
Foodorabudet har nu stannat vid ett av de Norra tornen. Han försöker komma in. De förstår honom inte. Berättelsen om Babels torn, där de där uppe är så långt ifrån de där nere att de inte längre kan prata med varandra far genom skallen. Efter en stund kommer någon som jag tolkar som en barnflicka ner och öppnar. De har bud som möter budet, tänker jag.
Det parti som gör fördelningspolitiken till huvudfråga i höst kommer jag lyssna på.