Fotbollen är trots allt ett ljus i mörkret

Från bruksorten kommer fantastiska saker

Degerfors målvakt Ismael Diawara och Oliver Ekroth jublar när det allsvenska kontraktet är säkrat.

Det blir mörkare i några dagar till. Ärligt talat är det svårt att tro. Dimman tecknar alla konturer i mjuka grå nyanser. Det lilla ljus som finns passerar utan att sätta spår. Dessutom fortsätter pandemin, vaccinet dröjer och politiken är lika full av grandios handlingsförlamning som vanligt.

"Vi får trösta oss med fotbollen" skrev min vän och kollega Olle Svenning förra veckan.

Svenning kan glädjas över ännu ett allsvenskt guld till Malmö. Det har varit klart i en månad. Ola Toivonen gjorde åtta mål.

Själv tröstas jag av att bland annat Malmö kommer att spela fotboll på Stora Valla nästa år. Degerfors är tillbaka i högsta serien.

Fotboll som tröst? Klent, skulle några säga. Jag tror de har fel.

I Borås fick jag höra att stadens självkänsla växte när Elfsborg 2006 till slut lyckades vinna allsvenskan. Spelet har den makten.

Genom åren har jag skrivit mycket om Degerfors. Ofta har det handlat om fotboll. Ännu oftare om stål. Och alltid om bruksorten, det samhälle som så ofta får representera allt som är passerat och dåligt. Jag vet, för jag har vuxit upp i Hällefors.

Bruksorten får stå för social kontroll

Bruksorten får stå för social kontroll, kollektivism och tung industri där det produceras papper eller stål. Motsatsen till den dynamiska marknaden, den fria konkurrensen och kapitalplacerarnas eleganta språng mellan de snabba klippen.

Ändå är det här, inte på något aktivitetsbaserat kontor i Stockholm, som handelsöverskottet produceras.

En sak är klar. På en ort som Degerfors borde det inte gå att spela elitfotboll. Publiken kan inte räcka till och inte sponsorerna heller. Och varför skulle spelare med framtidsambitioner vilja spela för klubben?

Ändå kan sportchefen Patrik Werner alldeles självklart säga att få klubbar är roligare att spela för. Och efter 0-3 mot Ljungskile kommer matcherna äntligen spelas i allsvenskan.

I november reste Sportbladets Erik Niva till Degerfors för att ännu en gång berätta historien om brukslaget som besegrar oddsen. Lite tidigt kan man tycka när vi nu vet att allt hängde på sista matchen.

Nivas reportage beskriver bruksorten med alla sina begränsningar. Men den fångar också något annat. Styrkan i människors frivilliga och gemensamma strävan. Kraften i traditionen, och i insikten om vad vi tillsammans kan uträtta.

Tro på det, som man säger i Värmland.

Det handlar inte om egennytta, inte om att tjäna pengar eller om att vinna status på någon annans bekostnad. Det handlar om att passa in, att göra sin del och ibland kanske lite mer än så. Respekt och att bli respekterad.

Det ser kanske ut som konformism och kollektivism, men ur det växer fantastiska saker. Som kampen för jobben i början av 2000-talet och som musikfamiljen Landgrens vars historia två andra tidigare arbetskamrater, Lisbeth Axelsson och Rolf Jansson , berättat i boken "I afton Landgrens".

Eller som ett rödvitt allsvenskt fotbollslag. Det är klart att det är en tröst.