USA:s cyniska maktpolitik i Irak
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-01-31
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
USA vill dra sig ur Irak. Helst utan att lämna ifrån sig kontrollen över landet.
Iraks ”vice-kung” Paul Bremer försöker nu desperat få stöd för en plan som går ut på att till sommaren ersätta det styrande rådet med ett övergångsparlament. Den nya nationalförsamlingen ska dock inte väljas. I stället ska ledamöterna utses av ”prominenta personer” i regionala rådsförsamlingar. Det innebär att de familjer och klaner som redan har makten får behålla den. Det kommer att förstärka ett klientsamhälle där det är avgörande vem som är din kusin.
Bremers plan har väckt stort motstånd i Irak. Inte minst bland shiamuslimerna, som utgör över 60 procent av Iraks befolkning. Skulle för tidiga val leda till inbördeskrig mellan religioner och folkgrupper?
Under Saddam Husseins tid vid makten underblåstes konflikterna. Minoriteten av sunnimuslimer hade alla viktiga poster i administrationen och armén, shiamuslimerna diskriminerades och den kurdiska minoriteten utsattes för förföljelse. Tvärtom skulle tidiga val kunna förbättra säkerhetsläget, argumenterar den brittiske utrikesministern Jack Straw enligt tidningen The Guardian.
I grunden har han rätt. Demokrati är ett sätt att lösa konflikter utan våld. Men det räcker inte att hålla val. För att Irak ska utvecklas till en demokrati krävs fungerande civila institutioner, som inte gör skillnad på medborgare och medborgare.
Erfarenheterna från Balkan är tydliga. I en utmärkt artikel i det senaste numret av Ordfront påminner Daniel Lindvall om att det inte var ett sekellångt hat mellan de etniska grupperna som ledde till den spirande demokratins kollaps, inbördeskrigen och den etniska rensningen. Lindvall, som är rådgivare till Ombudsmannen för mänskliga rättigheter i Bosnien-Hercegovina, menar att det i stället var de civila institutionernas sammanbrott som gav utrymme för extremism och nationalism på Balkan. När polisen och rättsväsendet upphörde att fungera tvingades människor i armarna på krigsherrar, som kunde använda den ekonomiska krisen för att underblåsa spänningar mellan folkgrupper.
Paul Bremer har ingen avundsvärd uppgift. Det går inte att göra Irak till en fullfjädrad demokrati på några månader. I dag går dock utvecklingen åt fel håll. Ett tecken på det är att det styrande rådet har gett efter för krav från de religiösa ledarna att göra arvs- och familjerätten, en viktig del av den civila lagstiftningen, beroende av medborgarnas religionstillhörighet.
Det ger präster, mullor och imamer en oerhörd makt över människors liv. Inte minst kvinnors rättigheter drabbas när rätten att skilja sig och ha sina egna inkomster underställs präster eller sharialagar.
Kanske hoppas USA
kunna spela ut olika klaner och religioner mot varandra och på så vis behålla sitt inflytande i Irak. Offret för denna cyniska maktpolitik är ett demokratiskt samhälle.