Filantropi är lyxhobby för rika

När Handels rektor hyllar välgörenheten är något på gång i Sverige

Lars Strannegård är rektor för Handelshögskolan i Stockholm och sjunger filantropins lov på DN Debatt.

”2020-talet kan bli decenniet då regeringar sporrar människors vilja till filantropiska insatser. Med växande förmögenheter i Sverige ökar också människors längtan efter att bidra till satsningar som går bortom dem själva.”

Orden på DN Debatt är Lars Strannegårds, han är rektor på Handelshögskolan i Stockholm och filantropi är ett finare ord för välgörenhet.

Filantropi kan också utläsas som motsatsen till skattefinansiering, fördelningspolitik och gemensamt finansierad välfärd. Särskilt när ordet används av en ekonom till lika rektor för lärosätet som utbildar morgondagens företagselit. Ni vet, den som idag tjänar över 80 gånger mer än en genomsnittlig personlig assistent.

Politik, inte ekonomi

Lars Strannegård har gått fina utbildningar, studerat vid Handelshögskolan och varit gästforskare vid prestigeuniversitet St Gallen i Schweiz. Bland mycket annat.

Vad Strannegård säger på DN Debatt har dock inte så jättemycket med ekonomi att göra.

Vad han ägnar sig åt i debattinlägget är politik.

Med nästan något fuktigt i tonen mansplainar Strannegård om det förlovade landet USA där rika stöttar sjukhus, museer, skolor och universitet, den riking som inte gör det riskerar få det svårt socialt.

I Sverige ser det däremot annorlunda ut förkunnar Strannegård.

I sanning.

Skattefinanisering

I Sverige har vi finansierat exempelvis sjukhus och skolor med hjälp av skatter. Allt enligt principen från var och en efter förmåga, till var och en efter behov.

Numera saknas det 240 miljarder i den gemensamma plånboken. Det är vad vi på 20 år förlorat genom att skattekvoten minskat samtidigt som vi blivit fler och äldre.

Och det är då det börjar pekas ut den här typen av alternativa vägar. Sjukvården fungerar inte, kanske borde stiftelser träda in? Skolan fungerar inte, kanske kan rika lösa det genom att ge fattiga barn i förorter och bruksorter lite av sitt överflöd?

Lars Strannegård bygger problem som inte finns. ”En välbeställd person förväntas inte nödvändigtvis ta ett samhälleligt ansvar bortom skattsedeln.”

Nej, precis, därför att när man väl betalat efter förmåga, har man gjort en rejäl insats. Fungerar skattepolitik och fördelningspolitiken behöver man inte göra något mer. Då kan man klappa sig på axeln för att ha bidragit generöst till att bygga Sverige starkare. Och så får man tillbaka ett barnbidrag, därför att alla mår bra av att känna att man får något tillbaka. Annars kommer det trista följdfrågor som ”Vafan får jag för pengarna?”.

Missat debatt

Det finns inga som helst problem med att en framgångsrik företagsledare och finansman som Anders Wall instiftar stipendier för att lyfta unga förmågor inom kultur och näringsliv. Det är bra.

Problemen uppstår när rika, även om Strannegård verkar sky ordet rika som pesten och inte använder det en enda gång i sitt debattinlägg, förespråkas bli vad som ersätter skatter. För det är vad som kan utläsas mellan raderna, även om Strannegård pliktskyldigt hyllar skatter. Givet att det på ekonomi- och även juristutbildningar lärs ut hur man undviker skatt klingar dock just den delen av debattinlägget lite falskt.

Här kan det vara relevant att skjuta in att det faktiskt i USA, och för all del även Sverige, finns stenrika, som Bill Gates och Warren Buffet, exempelvis som anser sig betala för lite i skatt.

Den debatten verkar dock Strannegård ha missat.

Snart framme vid Moderatdrömmen

Ett är dock säkert; när rektorn för Handels sjunger filantropins lov i offentligheten, då vet vi att vi står på tröskeln till en verklig förändringen i Sverige. Då är vi snart framme vid Moderaternas slutdestination; ett Sverige där välfärden monterats ner och beskattning allt mer ersatts med med rika som delar ut allmosor när och om de behagar.

Vad som faller ner till massorna från de besuttnas bord är dock aldrig mer än smulor.

Vad Lars Strannegård säger är därför inte lika intressant som att han säger det.

Två saker har Strannegård dock rätt i; de offentliga medlen räcker inte till. Och visst har inkomstklyftorna ökat. Mest i Sverige av alla nordiska länder och i hela OECD under de senaste decennierna faktiskt.

Men lösningen på de problemen är inte välgörenhet.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.