Det är inte dyrt att vara svensk om du heter Ulf
Min hyra chockhöjs med 424 kronor
424 kronor i månaden. Så mycket mer betalar jag i hyra efter årsskiftet. För min etta. Som frilansande skribent, och numera student igen, känns det i plånboken. Precis som det gjort de senaste åren. Efter att ha harvat runt på andrahandskontrakt i över tio år fick jag i september till slut ett förstahandskontrakt.
Som om inte hyreshöjningen vore nog tror Konsumentverket att matpriserna kommer öka med åtta procent nästa år. Samtidigt som producenterna minskar innehållet i förpackningarna. Vad mer? Jo, jag har turen att bo i en del av landet där min elräkning skjuter i höjden. Bingo!
Enligt Konsumentverket så ligger hushållskostnaderna för ett singelhushåll i åldern 26-30 på 9500 kronor i månaden. Lägg därtill runt sju papp för hyra samt en extra tusing på transportkostnader, och vips: du är långt över vad du får från CSN. Eller i ett låglöneyrke.
Inte konstigt att det blir så få barn gjorda nu för tiden. Man har ju knappt råd att tänka på en annan mun än sin egen?
Det hela är ovärdigt. Men det är också det nya Sverige.
Det känns som det enda som går att lita på i Sverige nu för tiden är att de rika blir rikare. Med Jimmie Åkessons (SD) hjälp har Ulf Kristersson (M) sänkt skatten för höginkomsttagare, och sedan tagit bort fri tandvård för de mellan 20-24 år. Tillsammans med KD och L säger grabbarna att det är omöjligt att stoppa de skenande matpriserna, till skillnad från bensinpriset.
Man behöver inte heta Karl Bertil Jonsson för att förstå att det inte behöver vara såhär. Det räcker bara att tänka tillbaka på pandemin.
Då befann vi oss också i en ekonomiskt tuff situation, men under ledning av Stefan Löfven. Det var ett styre som var långt ifrån perfekt. Däremot var synen på det kollektiva ansvaret helt annorlunda.
Det här var en kris vi tog oss igenom tillsammans. S- och MP-regeringen betalade ut krisstöd, återhämtningsstöd och företagsstöd. Man pausade karensavdraget och gav extra stöd till särskilt socialt utsatta.
Vi gick ihop som samhälle, litade på att vi inte behövde stängas inne, utan att vi gemensamt tog oss ur krisen. Vilket vi till slut gjorde.
2022 kom Tidölaget till makten. De sänkte skatten på ISK-konton, gjorde badrumsrenoveringar billigare och din medicin dyrare. Tycker du att det är dyrt att leva, äta och bo?
Ja, då är det ditt eget fel för att du inte äter tillräckligt med havregrynsgröt.
I Édouard Louis bok ”Vem dödade min far” skriver Louis att för de rika är politik endast en teoretisk fråga. För dem är politik ett slags spel. För den fattige är det en fråga om liv eller död.
För Ulf Kristersson är det en fråga om makt.
Han behöver inte äta någon gröt.
I hans politiska spel behandlas vi medborgare mindre som medmänniskor, och mer som pantade bråkstakar i behov av konstant övervakning från Pappa Staten. Om det inte är med övervakningskameror och drönare, så är det i våra telefoner. Eller i valfri visitationzon.
Våra ministrar skäller på oss om vi inte har en spade i bilen – för eventuellt snökaos – men minskar själva anslagen till klimatanpassning.
I brevlådorna får vi manualer om hur vi ska klara oss själva “Om krisen eller kriget kommer”. Tro inte att vi finns där, hälsar regeringen. Nej, du förväntas bunkra vatten och konserver, och odla morötter på fönsterblecket.
Och Ulf Kristersson? Han lutar sig tillbaka och struntar i varenda klimatmål som finns.
Trenden går igen i skolan. I dag anses var fjärde elev som går ut grundskolan inte kan läsa och skriva ordentligt. Svaret från Tidölaget är då att förbjuda skärmar. Men att förbjuda aktieägarna att sätta vinster före elevernas välmående? Omöjligt!
Att vi hamnat här är ingen slump. För 10 år sedan släppte Naomi Klein sin bok ”Det här förändrar allt – kapitalismen kontra klimatet” (Ordfront, 2015). Där beskriver hon hur oljebolagen kommer att värna sina vinster och göra allt för att bevara situationen som den är idag. Varje förändring, varje insats för klimatet, varje radikal politiker ska stoppas.
Hon beskriver hur CIA:s före detta direktör, R. James Woolsey redan 2007 förutsåg att vi – på en allt varmare planet – skulle se altruismen och givmildheten avtrubbas.
Klipp till 2024. Enligt regeringen har vi inte längre råd att ha ett biståndsmål på en procent eller att betala fattiga människors livsviktiga mediciner. Eller se till att vård– och skolpersonal inte går på knäna.
Nej, istället har vi en politik som tar från de fattiga och ger till de rika.
Men det är ingen naturlag. Det finns pengar. Vad som saknas är viljan att fördela om dem. Har någon den viljan idag? Jag tittar på oppositionen men hör mest ett stillsamt mummel.
Édouard Louis tolkning av höger och vänster blir smärtsamt tydlig i den politiska debatten. I hånet på sociala medier. I högerns retorik från sitt elfenbenstorn om att sjuka och arbetslösa bara borde ta sig i kragen. I föraktet för svaghet.
Det är många som vänder på slantarna för att få det att gå runt. Som letar efter röda lappar i matbutikerna. För oss är politik inte bara spel för gallerierna. 424 kronor mer i månaden är på riktigt. Dyrare mediciner, mat och hyra är på riktigt.
Men för Ulf Kristersson är det inte det.