Hela Sverige måste få bli ett land igen

Människor på landsbygden har rätt att vara arga

Ingvar Persson

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Publicerad 2021-09-23

helskärm

Det finns inte ett Sverige. Det finns åtminstone fyra.

Det är det är den grundläggande slutsatsen i en rapport som nyligen presenterades av Arenagruppen i samarbete med tyska Freiedrich-Ebert-Stiftung. Rapportförfattarna har gått igenom data och identifierar ett land som dras isär.

Kring de stora städerna, i norr där industrialiseringen fått ny fart och runt mellanstora städer går det ganska bra. Det finns problem som höga levnadskostnader, segregation och utslagning men befolkningen växer och människor kan göra en massa val.

I resten av landet är det svårare. Rapportförfattarna talar om Sveriges stabila mitt och om periferin. Här är inkomsterna lägre, den genomsnittliga utbildningen kortare och andelen äldre större. Dessutom minskar befolkningen.

Det får betydelse, till exempel när kommunens utgifter ska betalas. Rapporten visar att det finns ett direkt samband mellan utflyttning och höga kommunalskatter.

"Vi är så få – och pengarna ska räcka till så mycket", sa Birgit Eriksson som arbetade på äldreboendet Bergvattengården i Dorotea när jag för några år sedan träffade henne. Kommunen har landets högsta kommunalskatt.

Skatteskillnaden beror inte på att människorna i Åsele, Munkedal eller Dorotea får mer av sin kommun än några andra. Men när invånarna blir färre och behoven större har kommunalpolitikerna inte haft något annat val än att höja skatten.

Inget av det där är nytt. På Aftonbladets ledarsida har vi skrivit om det svenska klassamhällets geografi i åratal. Inte heller de åtgärder rapportförfattarna pekar på är nya. Man vill till exempel ha ett bättre kommunalt utjämningssystem, investeringar i infrastruktur och en bostadspolitik värd namnet. Allt har sagts förut.

Ändå är det viktigt att det nu finns en systematisk genomgång som visar att missnöjet på landsbygden är befogat. Det finns en grund för känslan av att vara lämnad åt sitt öde, och varken synas eller bli lyssnad till.

Det är den känslan bland andra Kristdemokraternas Ebba Busch upptäckt och vill göra politik av. Det svenska "hjärtlandet" som hon brukar säga, där det varken finns trendiga influensers eller skjutglada gangsters. Ni vet, Smålands skogar, Norrlands byar och slätterna i Götaland. Som om någon på partikansliet drömmer om att bli en ny Selma Lagerlöf.

Problemet är förstås att Ebba Busch inte har några lösningar, och att hon format sin bild av landsbygden på ett valmöte med Donald Trump. Lättnader i reglerna för att få vapenlicens kommer inte att hindra att befolkning blir äldre. Och subventioner till den lokala bensinmacken kommer inte att bättra på utbildningsnivån.

Vi borde prata mer om regionalpolitik i Sverige. Men då måste vi ta ämnet på allvar och diskutera offentlig service, möjligheter till arbete och orättvisa skatter.

Om vi dessutom kan korta handläggningstiderna för vapenlicenser är det mest en bonus.

Vårt land glider isär. I rapporten ”Ett ojämlikt Sverige” har författarna gått igenom data och slutsatsen är tydligt. Det finns inte ett Sverige, det finns minst fyra. Och människor på den svenska landsbygden har skäl att känna sig besvikna.

Vad tycker du. Borde vi satsa mer på regionalpolitik? Behöver vi ett effektivare skatteutjämningssystem? Och vad ska man göra åt att befolkningen krymper i många kommuner? Diskutera med Ingvar Persson. Chatten startar klockan nio, men det går bra att göra inlägg redan nu.