Nu försöker Sverige bli medlem i Tomateuropa
Skuldsättningen är un poco loco
Nu har det som inte får hända skett. Någon har snackat skit om Sverige igen.
Yanis Varoufakis, Greklands före detta finansminister bland mycket annat, har baktalat Sverige online.
”Inte så kul fakta för Sverige” inleder han spydigt och fortsätter, ”2007, precis innan Spaniens finanskris, var Spansk statsskuld 36 procent av GDP och privat skuldsättningen 276 procent. Idag är Sveriges statsskuld 37 procent och den privata skuldsättningen 285 procent...Tur att Sverige i alla fall har sin egen riksbank...”
De exakta siffrorna kan ifrågasättas. Men som i allt skitsnack är detaljerna sekundära, det viktiga är att bilden etsar sig fast. Bilden i det här fallet är att Sverige är på väg att krisa som Britney Spears 2007. Eller som sydeuropeiska ekonomier några år därefter.
Det är svårt att helt tala emot i sak. Åtstramningspolitik och sparandet i ladorna har gjort svensk statsskuld låg medan privat skuldsättning har uppmuntrats och skenat. Det ökar risken för instabilitet i ekonomin.
”Ju närmare vi ser på Sverige desto värre verkar saker vara...” har James McMorrow, Europaekonom för kommersiella fastigheter på Capital Economics, mage att säga.
Han citerades i en artikel i Financial Times som menade att nordeuropeisk skuldsättning kan sabba för hela Europa. Underrubriken var ”Vad är motsatsen till hygge?”, eftersom våra fiender drar hela Skandinavien över en kam och inte vet bättre än att prata om danskt hyyyyggggge.
Vi sitter i en svår sits. Att inte ha koll på sin ekonomi brukar ju vara något som Potatiseuropa anklagar Tomateuropa för, här i norr har vi koll på siffrorna och älskar att snåla och leva luterskt.
Men som alltid fördummar fördomar. Vi är inte immuna mot stök i ekonomin. Det är dags att bli nervös för den svenska självbilden. Vårt sparande kanske har varit dumsnålt? Hur ska vi komma värdigt ur det här lagom till nästa fotbollsmatch?
Därför är det viktigt att komma ihåg det sista lilla smisket i Varoufakis hårda dom. ”Tur att Sverige i alla fall har sin egen riksbank”.
Yanis Varoufakis gäng hade ju problem med euron. De tyckte att norra Europa bestämde för mycket över och gynnades av EU:s penningpolitik.
Varoufakis självbiografi om tiden som finansminister i krisdrabbade Grekland filmatiserades i en typ av Bond-på-budget satsning. I slutet ställer sig vad Varoufakis kallar ”det europeiska Deep Establishment” upp och dansar en kordinerad dans för att visa hur mycket de ägt ut Grekland. Det är Yanis sanning om vad som hände.
Om man ska tolka Varoufakis välvilligt menar han kanske bara att underbara Sverige självklart aldrig kommer behöva hamna där.