Jag minns nätterna med mördade politiker

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-09-21

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Så nu är man elit, överklass och makthavare. Det är man om man röstade ja. Och det gjorde de flesta – 52,9 procent – här på östra Södermalm, Katarina församling.

Jag får gå ner till de arbetslösa och sjukpensionerade killarna som sitter i parken mitt emot Konsum och berätta att de är elit och överklass.

Eller till invandrarna som driver kvartersbutiken om hörnet. En av dem hade frågat om jag möjligen kunde skaffa honom ett jamärke.

Längre bort på Folkungagatan kommer alltid mannen som frågar om man kan hjälpa en hemlös med ett par kronor. Du som är överklass! ska jag säga då.

Hur har eliten det i vår motsvarighet till golfklubb, Vitabergsparken? Många rastar sina hundar, en del joggar, men senast häromkvällen blev en femtonårig pojke överfallen där. Han träffades i huvudet av en träpåk och i ryggen av en flaska, Södersjukhuset lyckades klara honom.

Längre ner mot vattnet vid Hammarbyhamnen vet jag minst en som blev mördad. Hans mor – vilken elit tillhörde hon? – framträdde länge efteråt och vädjade mot våldet.

Och lite längre bort hade Anna Lindh sin Stockholmsbostad.

Ibland känns det som man inte fått skriva om annat än politikermord.

Mest naturligtvis under åren i USA. Bröderna Kennedy (ta med den siste, Edward, som inte själv blivit mördad men körde ihjäl en kvinnlig sekreterare). Martin Luther King, det svarta USA:s främste ledare. President Reagan som attackerades (och överlevde) när han hade fullt med livvakter omkring sig.

Och en som inte var lika känd, kongressledamoten Allard Lowenstein. Någon gick rakt in på hans kontor och sköt honom. Olof Palme kände Lowenstein, de hade träffats i den internationella studentrörelsen. Vem sköt honom och varför? hörde jag Palme fråga flera gånger efteråt.

Så kom mordet på Palme och alla dess efterverkningar. Vem minns i dag att ett av de politiska offren var en socialdemokratisk politiker som annars kunde blivit Sveriges första kvinnliga statsminister – Anna-Greta Leijon.

Det kan komma mer om det nästa vecka då Ingvar Carlsson ger ut en ny memoarbok. I varje fall vet jag att den innehåller hård kritik av Kjell-Olof Feldt – Carlsson tycker hans avhoppande finansminister hjälpte de borgerliga till makten.

Jag hade just läst om en annan utrikesminister som mördats.

Walther Rathenau, av förmögen tysk släkt men ofta radikal, fredsivrare efter första världskriget, försvarare av den unga tyska demokratin. Det gjorde honom hatad av antidemokraterna, att han var jude använde de naturligtvis också.

Förresten ville han ha europeisk ekonomisk union.

En sommardag 1923 när Rathenau är på väg till departementet väntar mördarna. De har både automatvapen och handgranater, utrikesministern har inte en chans.

Hans vän Harry Kessler, ”Röde greven”, skriver i sin dagbok: ”Ett nytt kapitel i tysk historia tar eller borde i varje fall ta sin början med denna mordgärning.”

Det kapitlet fylldes med många fler politiska mord. Några år senare har Hitler makten.

Veckan slutade med spekulationer om att polisen inte ska klara det svenska mordet. Inte den här gången heller. Mitt på dagen med massor av vittnen!

Men jag vet inte. När Kennedybrodern Robert 1968 sköts till döds i Los Angeles fanns mängder av vittnen omkring honom där på hotell Ambassador, mannen som skjutit kunde genast gripas.

Ändå blev det snabbt tveksamhet om hur det egentligen gått till. Jag vet, jag fanns bland journalisterna på hotellet den natten och blev utfrågad av FBI efteråt. Snart började jag tveka om vad jag själv sett.

Dieter Strand (ledare@aftonbladet.se)

Följ ämnen i artikeln