Amarone della Valpolicella

Publisert:
Amarone kommer från distriktet Valpolicella, som  ligger precis norr om Verona i det bördiga Veneto i nordöstra Italien.

Amarone är en variant av det vanligen lättviktiga valpolicella-vinet – men är en muskelknutte på steroider. Nej, det där kanske var orättvist. Det är inget fusk med amarone, men tillverkningsmetoden är speciell och resultatet blir ett rött vin med extra allt, färg, smak och alkoholhalt.

Amarone blev populärt i Sverige för ett tiotal år sedan och nog en av anledningarna till att vi sprängt 100-kronorsvallen när det gäller vad man (som vinintresserad) kostar på sig för en flaska. Billigaste amaronevinerna på bolaget i dag, Tre Marchetti och Castelmondo, kostar 159 kronor men prislappar över 200 spänn är vanligare. Men den som slår på stort och testar amarone kommer att få valuta för pengarna – det här är något betydligt maffigare än vanligt rött plonk.

Hur görs amarone?

Det speciella med amarone är att vinet görs på torkade druvor. Metoden kallas för ”appassimento” och vintypen ”passito”. Druvorna läggs i plast- eller träbackar (förr bambumattor) på välventilerade loft direkt efter skörden och får torka 2 månader eller längre. Vattnet dunstar men sockret och smakämnena blir kvar. När druvorna sedan pressas till must blir den mycket koncentrerad och det avspeglar sig i vinet. Eftersom sockerhalten är hög har jästen ovanligt mycket att arbeta med och 15–17 procents alkoholhalt är inte ovanligt.

Dessutom gör enzymer smaken mer komplex under torkningen och sockerarten glukos omvandlas till fruktos som upplevs som sötare.

Från början användes metoden för att göra ett sött vin, recioto. Då avbryter man jäsningen innan allt socker förvandlats till alkohol. 

Att jäsa ut vinet för ett torrare slutresultat omnämns redan 1723 men kommersiell produktion av amarone kom igång på allvar först på 50-talet.

Knepet att använda torkade druvor för mer smak och alkohol är inte unikt för amarone och recioto. Bland annat används metoden till de i Sverige så populära men betydligt enklare appassimento-vinerna gjorda på druvor från södra Italien.

Var kommer amarone ifrån?

Distriktet Valpolicella ligger precis norr om Verona i det bördiga Veneto i nordöstra Italien.

Vad är amarone för druva?

Amarone görs endast av blå druvor: 

  • Corvina har högst status men är känslig, bland annat för mögelangrepp under torkningen.
  • Corvinone (ungefär ”stora corvina”) ansågs länge vara samma druva som corvina men har nu status som egen sort. De stora druvorna gör klasarna luftiga och mindre känsliga för mögel och röta.
  • Rondinella är kusinen från landet i trion. Den bidrar inte med någon större komplexitet men är mycket robust, både i vingården och under torkningen.
  • Molinara var tidigare ett måste i amaroneblenden men har nu degraderats till ”tillåten”.
  • Oseleta, var i det närmaste bortglömd och försvunnen från vingårdarna i Valpolicella. Den började odlas i lite större omfattning igen på 80-talet och blir alltmer populär eftersom de små druvorna är proppade med färg och tanniner och är ett utmärkt komplement till corvina & co.

Ytterligare ett tiotal druvsorter är tillåtna men används i mycket liten utsträckning.

Utsikt över Valpolicellas landskap och härliga byar och vinfält över kullarna.

Vad är speciellt med amarone?

Starkt förenklat kan man säga att det finns två typer av amarone. 

  • Den moderna skolan torkar inte druvorna så länge men vinerna blir ändå koncentrerade med en frisk bärighet och tydliga körsbärstoner. Lagringen på ekfat märks tydligt med aromer som choklad, kaffe och vanilj. Det finns en viss restsötma i amarone men den är inte så hög i modernisternas viner. Samma med alkoholhalten.
  • Traditionalisterna torkar druvorna längre tid och det visar sig i form av doft och smak av torkad frukt som katrinplommon och russin. Här finns också körsbär men i en mer syltig uppenbarelse. Ofta finns också en hint av klister eller naggellack i doften. Vinerna är mycket fylliga med märkbar restsötma och hög alkoholhalt.

Ordet ”amarone” kommer från ”amaro” som betyder bitter. Det handlar mest om att skilja det torra vinet från den söta recioton men visst finns det en liten fin bitterhet i smaken. Fast det gör det i en massa andra italienska röda viner också…

Till vilken mat passar amarone?

Italienarna kallar ibland amarone för ”un vino de meditazione”. Du tar ett glas och sippar långsamt medan du stirrar in i brasan. Eller dela en flaska med en vän och lös världsproblemen under en lååång kväll.

Men visst går det att dricka amarone till mat. Det är ett mycket fylligt vin så drick till smakrika rätter som viltgrytor, lammstek, grillad entrecôte. Matcha sötman i vinet med ugnsrostade rotsaker och lök, rårörda lingon till det vilda eller en lagom klibbig barbequesås till det grillade.

De kraftigaste amaronervinerna är nästan som portvin och trivs bra med karaktärsfulla ostar som stilton, gorgonzola och långlagrad parmesan och präst.

Trendigt

Verkligen inte. Från att ha varit hyllat och spännande för tio år sedan är i dag amarone inte något hippa vinnördar pratar särskilt högt om – utan att rynka på nosen. Dels beror det väl på den vanliga tendensen att något som varit poppis blir extremt töntigt direkt efter storhetstiden, dels har trenden under flera år gått från smakbomber mot mer finlemmade viner som funkar bättre med mat.

Säkra kort

Allegrini, Masi, Tedeschi, Tenuta Sant’ Antonio, Serego Alighieri (produceras av Masi). Dal Forno Romano och Quintarelli är också mycket bra men ruskigt dyra.

Toppårgångar

1990, 1995, 1997, 1998, 2000, 2006, 2009, 2016.

Ripasso

Namnet på den här vintypen kommer från ordet ”ripassare”, ungefär ”passera igen”. Och det är precis vad man gör – ett ”vanligt” valpolicellavin blandas med pressrester från amarone- eller reciotoproduktion och får en andra jäsning som ger ett kraftigare vin. Pionjär var vinfirman Masi som lanserade ripasson Campofiorin 1964 men vinet görs nu med en modifierad metod. Finns på systemet.

(Källor: Wikipedia, Systembolaget, Thomas Ilkjaer ”Amarone och vinerna från Valpolicella”.)

Jon Hansson

Jon Hansson är journalist med 40 år i yrket, skrivit tolv kokböcker innehållandes över 2500 recept, diplomerad sommelier, vin- och matfantast. Testar olika matnyttigheter, från mozzarella till kockknivar på Aftonbladet Plus. Skriver även för krogguiden White guide och Magasin måltid.