Ensamstående mamman Carin: Jag äter bara en gång om dagen

”Nödläge” när allt fler söker stöd hos kyrkan

Publicerad 2022-10-01

FALKENBERG. Kriser slår ofta hårdast mot de som redan är utsatta.

I Falkenberg vänder sig allt fler till kyrkan när mat- och energipriserna skenar. En av dem är Carin.

– Jag äter bara ett mål om dagen. Och så ser jag till att det finns mat till barnen i stället, säger hon.

Rummet är stort, med höga fönster och högt i tak. Här står rader av hyllor, fyllda med kläder, blöjor och mat.

Sara håller upp en svart liten jacka med vit krage. Hon ler.

– Den är i min dotters storlek. Hon är fem. Nästan hela hennes garderob består av saker härifrån.

Vi är på Falkenbergs församlingsgård. Här jobbar Svenska kyrkan med familjediakoni och hjälper ensamstående föräldrar med kläder, mat och blöjor. De har funnits här sedan 2010 men senaste tiden har de märkt att allt fler söker sig hit. Och de som redan var här behöver mer hjälp.

– Vi har kommit in i ett nödläge den här hösten, och det kommer bara bli värre framåt vintern. Både med matkostnader och med elkostnaderna. Det är så många tusenlappar i månaden som de som kommer hit inte har, säger diakon Helena Hedelund.

Och lever man utan marginaler är det så. Det finns inte utrymme för en kris när man redan kämpar för tak över huvudet, mat på bordet och kläder till barnen.

”Vi har kommit in i ett nödläge”, säger diakon Helena Hedelund som tror att det kommer att bli ännu värre i vinter.

Aftonbladet är här för att träffa tre ensamstående mammor som slåss för att klara av vardagen. Vi kallar dem Sara, Carin och Johanna.

Sara letar efter vinterkläder till de fem av hennes sex barn som bor hemma. Hon säger att vintern generellt sett är tuff, med varma jackor och skor. Med jul. Och så råkar alla hennes barn fylla år nu.

Men den här vintern är speciellt, för i år är allt extra dyrt.

– Jag brukar köpa storpack med pasta eftersom att vi är så många. Innan kostade det 30 kronor, nu har de höjt med 20 kronor rakt av, så det kostar 50 kronor.

Sara berättar att det är extra tufft den här vintern. Både för att maten blivit dyrare och för att elen blivit dyrare.

Hon försöker planera så gott det går. Sara jobbar inom vården, ofta natt, och när det är lite att göra sätter hon sig och läser reklamblad och skriver listor över var det är billigast att handla.

– Som att ketchup är fem kronor billigare på Ica än på Willys den här veckan. Så brukar jag göra.

Men det är inte bara maten som blivit dyr. När Sara för några månader sedan fick en elräkning på 10 000 kronor insåg hon att hon och barnen måste flytta.

– Jag har kollat efter nya lägenheter varje dag sedan dess.

Dagen innan vi träffas var hon på en visning. Hon hoppas på att få flytta dit. Men det är mindre. Hennes äldsta son hade drömt om ett eget rum i flera år, och där de bor nu fick han det äntligen. I trean de eventuellt ska flytta till finns inte tillräckligt med plats för det.

 

 

Carin har byggt en vägg i sin trea och fått den till en fyra. Men den är egentligen för liten för henne och hennes fyra barn.

Sedan 2010 är Carin sjukpensionär.

– Det är tufft. Och just nu är det extremt tufft, säger hon.

”Jag äter bara ett mål om dagen”, säger Carin som berättar att hon inte längre är hungrig.

Precis som Sara tänker hon på barnen.

– Jag äter ungefär en gång om dagen, max. Det viktiga är att barnen äter.

Men hon går inte hungrig. Hon har nått en punkt då hon inte längre är hungrig.

Carin har fått hjälp från Falkenbergs familjediakoni länge. Hon minns inte exakt hur länge.

– För min ekonomiska situation kan inte förändras. Jag har den inkomst jag har.

I det finns en stor frustration. Och även om det tar emot, även om det är jobbigt, så måste hon tillslut be andra om hjälp. Situationen är sådan: det går inte ihop annars.

– Det viktigaste är tak över huvudet, mat på bordet, kläder till barnen. Allt annat är lyx.

En gång i månaden ordnar Falkenberg familjediakoni middagar. Det är en tidig och en sen sittning. Sammanlagt kommer omkring hundra personer. Carin brukar gå på samma sittning som Johanna.

 

 

Johanna har sina två barn med sig. Den yngsta, fyra månader gammal, somnar efter ett tag. Den äldre, ett och ett halvt år, springer runt i församlingslokalen.

– Jag väljer bort allt till mig, det gör nog de flesta föräldrar som inte har pengar, säger Johanna.

Hon är mammaledig och lever på knappt 10 000 kronor i månaden.

Även Johanna går ibland utan mat. Hunger är inte något stort problem – man vänjer sig.

Men hon oroar sig för framtiden.

– Jag vill inte att mina barn ska vara de barnen som inte får med sig matsäck till klassresan för att jag inte har råd att köpa mat, säger hon.

Själv var hon det barnet. Och hon blev mobbad för det.

– Jag är väldigt rädd att mina barn ska hamna i samma sits.

Så fort hon kan ska hon börja jobba igen. Hon har varit hemma sedan i slutet av 2020, och det har varit väldigt ensamt.

Eftersom det ofta kostar pengar att göra saker så har hon varit mycket hemma.

– Jag tror att många som inte har det så här tänker att vi kan väl göra något. Men jag kan inte det. För då har inte jag råd att ge mina barn mat. Jag har inte råd att göra något annat än att sitta hemma.

Carin känner igen sig. Hon tvingas säga nej till sina barn ofta.

– Vi kan inte göra detta. Vi kan inte köpa detta. Alla barnens kompisar åker på semester. Det gör inte vi. Vi är hemma. Vi är hemma i princip hela sommaren. På loven. Vi är alltid hemma, säger hon.

 

 

Det går inte en dag utan att Sara, Carin och Johanna tänker på sin ekonomiska situation.

De försöker planera för nästa månad, för kommande räkningar. Men alltid är det något som händer. Något som går sönder, som måste fixas, lagas – och betalas för.

– Det är inte som att det är löst bara för att man hittar ett sätt att betala. Sedan ligger man back. Och så tar det kanske fyra månader tills man är ikapp. Och då händer kanske nästa grej, en cykel går sönder eller något, säger Sara.

De beskriver en konstant stress. En stress som börjar tära på psyket.

Sara har märkt det på sista tiden. Hon glömmer saker och kör fel väg. Hon tror att det har med hennes boendesituation att göra, att hon vet att hon måste flytta innan vintern.

Det är svårt att se ljust på framtiden, säger de tre kvinnorna. Johanna, på bilden, ser ändå fram emot att kunna börja jobba igen.

I Sverige ska socialtjänsten vara ett det yttersta skyddsnät som fångar upp människor. Men varken Sara eller Carin vill ta hjälp av myndigheterna, i rädsla för att de ska starta en utredning.

– Då blir det ytterligare ett stressmoment. Jag klarar inte det, jag bryter ihop, säger Sara.

– Man får söka hjälp på andra ställen, säger Carin.

Det är svårt att se ljust på framtiden. Priserna fortsätter att öka och det blir både kallare och mörkare.

Sara försöker tänka positivt. Hon hoppas att de får flytta till den mindre lägenheten och klara vintern.

Johanna ser fram emot att kunna börja jobba igen. Hon drömmer om att jobba inom palliativ vård.

– Det är lite som en ära att få göra det. Som att vissa vill jobba på en förlossning, så hade jag velat jobba med de som har den sista stunden i sitt liv, säger hon.

Carin tänker efter. Hon har svårt att känna hopp just nu.

Men hon hoppas att regeringen ska börja se människor som henne, Sara och Johanna. Se de som lever från dag till dag, månad till månad.

– Politikerna kanske skulle testa att bo och leva som vi gör. Så kan vi se vad de tycker. De hade inte tyckt om detta. Men de får jättegärna testa. Vi kan byta.

 

Fotnot: Johanna har godkänt att Aftonbladet publicerar bild på henne. Sara, Carin och Johanna heter egentligen något annat.

Min ekonomi

Prenumerera på Cervenkas Nyhetsbrev

Spaningar om den turbulenta ekonomi vi lever i nu