Champagnen flödar trots krisen – därför biter inte räntan på inflationen
“Ser att det är fullt på Riche denna 3,5 procent-styrräntans-dag så tror det kan vara en idé att höja till 5 procent för boende i Stockholm innerstad om vi vill se någon effekt”.
Så skrev någon på Twitter efter Riksbankens räntehöjning i onsdags. Det ligger en del i resonemanget.
På mindre än ett år har räntan höjts sex gånger. Det är den mest kraftfulla räntesmocka som Riksbanken avfyrat sedan 500-procentsräntans dagar på 90-talet.
I huvudstadens mer fashionabla kvarter: inte en blåtira så långt ögat når.
På fulla uteserveringar i vårsolen avnjuts bubbel á tvåhundra kronor glaset som om alla varningar om en kommande lågkonjunktur bara var irrelevant bakgrundsbrus.
Det finns två tolkningar. Antingen är innerstadsfolkets sorglöshet Sveriges motsvarighet till festandet på Titanic strax innan lyset släcktes.
Eller så fungerar inte riktigt ekonomin som sifferkramarna på Riksbanken har tänkt sig. De senaste året har Riksbanken underskattat inflationen gång på gång. På samma sätt som de missbedömde hur fort inflationen skulle ta fart under åren på 2010-talet när de hade sänkt räntan till minus.
Att prisökningarna klamrat sig fast är ett öde som Sverige delar med många länder, även om vi just nu ligger sämre till än andra. Men vad det beror på är inte helt tydligt. Förra året lanserade några forskare en teori. Den presenterades i en rapport från prestigefyllda Bank for International Settlements, BIS, en slags tankesmedja för centralbanker.
Det handlar om den ökande ojämlikheten i stora delar av världen. Länge fanns det en syn som gick ut på att man fick tåla ekonomiska klyftor i utbyte mot snabbare växande ekonomier. Det gäller inte längre, enligt BIS-rapporten som pekar på forskning som slår fast att stora skillnader i inkomst och förmögenheter tvärtom får ekonomin att fungera sämre och dessutom gör den mer instabil. Och när lågkonjunkturen väl slår till tenderar den att bli djupare och stanna kvar längre i länder med stora klyftor mellan fattiga och rika.
Ojämlikhet gör också att centralbankernas penningpolitik fungerar sämre. När räntan sänks säger skolboken att vi ska låna mer och konsumera vilket i sin tur stimulerar ekonomin.
Men människor som inte har några tillgångar att belåna eller som känner oro för sitt jobb håller ändå hårt i pengarna, samtidigt som rika inte ökar sin konsumtion nämnvärt, de har ju redan råd med allt de vill ha. Och när räntan höjs får det bara begränsad effekt eftersom de välbeställda ändå fortsätter spendera. Lex Riche. Inflationen dröjer sig kvar.
Sverige var länge känt som ett jämlikt land, men 2021 var inkomstskillnaderna de högsta som uppmätts sedan mätningarna började 1975, enligt Statistiska Centralbyrån. Och enligt banken Credit Suisse är förmögenhetsklyftorna i Sverige bland de högsta i världen.
Det vore alltså inte helt osannolikt om forskarnas teorier hade viss bäring även på den svenska ekonomin. Ett problem är att statistiken över fördelningen av rikedomen i Sverige är ganska dålig. På politikernas bord ligger nu ett förslag om att inrätta ett register över svenskarnas tillgångar och skulder. Det har varit ett önskemål från Riksbanken och Finansinspektionen just eftersom de annars riskerar att agera i blindo när de fattar sina beslut vilket ökar risken för en finanskris.
Förslaget har dock mött på hårt motstånd från flera håll eftersom det anses integritetskränkande och ser ut som ett första steg mot en kommande förmögenhetsskatt.
Skatter är en fråga om politisk uppfattning.
Men vad tycker då forskarna på BIS borde göras? Deras råd till världens länder lyder som följer: högre marginalskatter, mer progressiv skatt på arv och fastigheter och i vissa fall ett återinförande av förmögenhetsskatt.
Ur ett svenskt perspektiv framstår plötsligt de kostymklädda akademikerna i Basel som vänsterextremister som okritiskt kastat sig i famnen på maoisten Joe Biden (som föreslagit skatt för miljardärer) och leninisterna i Norge (som precis höjt sin förmögenhetsskatt).
I Sverige kommer den typen av radikala tankar inte på tal. Att värna om samhällets mest förmögna har trots allt varit en dominerande trend i svensk politik i snart trettio år, oavsett färg på sittande regering. Den elake skulle säga att det är den enda riktigt röda tråd som går att hitta.