Lobby-Sverige äter upp landet inifrån
Pröva följande experiment. Greppa ett äpple, sträck ut armen, släpp. Om det som händer förvånar dig tillhör du kanske de som också tagits på sängen av vad som just nu sker i svensk ekonomi.
Att Sverige drunknar i skulder är nämligen ingen slump utan en förutsägbar konsekvens av politiska beslut. Ett beställningsjobb.
Som vanligt i länder som länge levt i förnekelse är det utomstående som som ser sanningen först. När utländska investerare förra året började spekulera i en nedgång för fastighetsbolaget SBB kontrade grundaren Ilija Batljan med att kalla dem ”kriminella personer”.
Det huvudsakliga brottet? Att de avslöjade Ilija Batljans bygge för vad det är: ett luftslott. Tyvärr verkar det inte vara det enda som ryms inom vårt lands gränser.
”Ju närmare vi tittar på Sverige desto sämre ser det ut”, säger en fastighetsanalytiker till tidningen Financial Times.
Tänk dig att du säljer droger. Plötsligt dyker en skum figur upp och erbjuder sig att ta trettio procent av kundernas kostnad. Hur skulle det påverka försäljningen?
Svaret är givet.
Ungefär så fungerar det statliga ränteavdraget.
Det märkliga med denna subvention är att skulder i för stora volymer anses vara väldigt skadligt för en ekonomi. Att staten ska stötta försäljningen av en sådan vara är ungefär lika smart som att betala företag för att dumpa kemikalier i havet.
Strategin ser ut att bli mycket dyr för Sverige. Att vår ekonomi spås gå sämst i EU i år är en direkt konsekvens av den höga belåningen. För att nå denna mindre avundsvärda position har vi dessutom betalat dyra pengar.
Enligt Ekonomistyrningsverkets prognoser kommer notan för ränteavdraget landa på 57 miljarder i år och 59 miljarder nästa år.
Lägg till att även företag får dra av ränteutgifter upp till en viss gräns och kostnaden blir ännu större.
Bankerna är också till skillnad från många andra branscher befriade från moms, något som ytterligare sänker priset för privatkunder och stimulerar krängandet av lån.
I en statlig utredning 2016 beräknades kostnaden för finanssektorns momsfrihet till cirka 19 miljarder per år i form av uteblivna skatter.
För 2023 handlar det om uppskattningsvis runt 30 miljarder om året.
Ränteavdraget och momsfriheten innebär alltså att staten subventionerar bankerna med bortåt 100 miljarder om året.
Det är mer än vad bankerna bidrar med i svensk bolagsskatt. Enligt årsredovisningarna betalade Nordea, SEB, Swedbank, och Handelsbanken sammanlagt 21 miljarder i skatt i Sverige under 2022.
I siffran ingår den nya särskilda riskskatt som infördes förra året och som bankerna protesterade vilt mot.
Här finns också en sannolik förklaring till varför svenska politiker sysslat med vad som ser ut som ekonomiskt självskadebeteende.
Någon har viskat i deras öra.
Få lobbyorganisationer i landet är mäktigare än Svenska Bankföreningen, som satt i system att rekrytera ex-politiker till vd-posten.
Denna organisation och dess inhyrda lakejer har systematiskt motarbetat alla försök till ökade krav på branschen, inte sällan med hjälp av domedagsscenarier där Sverige påstås regrediera till bronsåldern om inte samhället värnar storbankernas lönsamhet.
Det är en pr-kampanj som rönt lysande framgångar.
Sedan millennieskiftet har de sammanlagda skulderna för hushåll och företag i Sverige ökat från 3 000 till över 12 000 miljarder kronor, enligt SCB.
De enda tydliga vinnarna på detta är bankerna och vad som kan kallas det finansindustriella komplexet: fastighetsbolag, mäklarfirmor, rådgivare och riskkapitalister.
Bra för några få, dåligt för nästan alla andra.
Bankerna är inte det enda exemplet. Sverige har hamnat i det märkliga läget att stora samhällsförändringar genomförts utan synligt stöd hos befolkningen. Det är snart bara lobbyisterna som älskar den svenska marknadsskolan, utförsäljningarna av kommunala fastigheter och den sönderfinansierade välfärdssektorn.
När inte ens marknadsliberalernas egen utbildningsfabrik Handelshögskolan litar på de betyg som landets friskolor producerar har det gått långt.
Inget tyder på en förändring. Politiken är numera fullsmockad med tidigare eller blivande ”public affairs”-konsulter, ett slags trojanska hästar utplacerade i maktens korridorer.
Det går inte längre att svara på var demokratin slutar och särintressena börjar i Sverige.
Det borde egentligen få medborgarna att springa ut på gatorna i raseri.