Han är tidernas bäste Sherlock

DJUPVIK, Motala. Sherlock Holmes tar det tillbaka.

Från vem?

Från tv-serien ”House”, givetvis.

I detta sommarstugepojkrum i Östergötland fann jag min första litterära förälskelse och han hette Sherlock Holmes.

Han var mästerdetektiv. Han var bäst. Han var fiffigast av de fiffiga. Och han var arrogant utav fan.

(Ok, Bamse, Tarzan, Stålmannen och Spindelmannen fanns också, liksom tidningen Okej med Anna Book i baddräkt på Skara Sommarland, men de är inte av samma minnesvärda kaliber.)
Jag läste Sir Arthur Conan Doyles ”En skandal i Böhmen och andra historier” och var uppslukad. Fullständigt. Vilka historier! Vilken dekadens! Vilket snille! Opiumhålor, dimmiga Baker Street, rökrock, revolver och droskor! Sherlock Holmes! Ingen hjälte, förutom Bob Dylan och kanske Bret Easton Ellis och Philip Seymour Hoffman, har blivit större än Sherlock – och de är ju riktiga personer.
Jag läste alla böcker, jag läste dem igen och vid behov av trygghet ännu en gång och jag såg alla filmatiseringar och tv-inspelningar, de flesta med den generiska Jeremy Brett, och i vintras kom supersop-regissören Guy Richies version, med Robert Downey Jr som Sherlock och Jude Law som doktor Watson, och den var faktiskt inte usel men...

Inget har någonsin nått upp till Doyles originaltext.

Förutom ”House”, tv-serien på TV4 och CanalPlus som snodde hela bromance-konceptet, förlade det i sjukhusmiljö och kallade Holmes och Watson för House och Wilson. Det var magi år 2005.

Det var bästa Holmes, dittills.

Men nu, varje söndagskväll sedan fyra veckor på brittiska BBC, tar Sherlocks hemland det tillbaka från Fox-tv och USA.
”Sherlock” utspelas i nutid, piprökandet är ersatt med nikotinplåster och brorsan Mycroft är inte längre en tweedklädd latoxe men annars är allt sig likt, fast sms-modernt.

Sherlock Holmes har aldrig varit bättre. Serien är vad ”House” en gång var – och om jag var TV4 eller SVT skulle jag kämpa som värsta professor Moriarty för att få sändningsrättigheterna för Sverige.