Tina Turner är en oslagbar rockstjärna
Framgång är en sak.
Alla vill ha det.
Det som gör Tina Turner, 81, till en oslagbar rockstjärna är att hon ifrågasätter om det räcker.
Ett vått 80-talsljud och sedan den lika blöta synthbasen:
”Duh-duh, duh-duh, duh-duh, duh-duh.”
Redan där vet alla var de är. De kan låten. Det spelar ingen roll om de lyssnar på radion, i karaokebaren eller Spotify. Det är skit samma om det är 1989 eller 2021. ”The best” är en hit innan man ens har hört fyra sekunder – vilket alltid har varit själva definitionen av pop. Vissa av oss minns också en musikvideo där Tina Turner klipptes ihop med en frustande häst, men det är en annan historia.
”I call you when I need you, my heart's on fire...”
Resten är en raketuppskjutning. Efter ett par verser flyger lyssnaren rakt upp i en refräng som svävar högt ovanför cumulusmolnen utan att man behöver boka ett flyg. Man ser nyårsfyrverkerier utan att ha tagit droger en vanlig tisdag i februari, och just det blir inte lättare med åren.
Hennes andra karriär började med en svårslagen rufskalufs
Det enda som kan jämföras med Tina Turners ”The best” på 80-talet, det fulländade och direkta anslaget, är möjligen ”Gimme all your lovin’” med ZZ Top, Michael Jacksons ”Billie Jean”, Madonnas ”Like a virgin”, Van Halens ”Jump”, Bon Jovis ”Livin’ on a prayer” och en handfull singlar av Eurythmics.
Det spelar ingen roll att Bonnie Tyler spelade in ”The best” först. Tina Turner hade gjort en dussinlåt till något större förut. Hennes andra karriär började med en svårslagen rufskalufs och singeln ”What’s love go to do with it” 1984. Och vem minns första inspelningen av den låten med Bucks Fizz i dag?
Naturligtvis slutar nya dokumentären ”Tina” i ”The best”, av att en fullsatt arena hoppar och skriker och tillber en ikon.
Redan i början dödar hon den amerikanska drömmen
Men vägen dit liknar inte så mycket annat. I ett hotellrum i Schweiz sammanfattar den pensionerade rockstjärnan allting med orden:
”Det var inget bra liv.”
Redan i början av dokumentären dödar hon den amerikanska drömmen, hur en nobody och svart kvinna från sydstatshålan Nutbush kunde bli någon som fyllde lika stora arenor som The Rolling Stones. Mick Jagger och Beyoncé är två exempel som inte hade haft en aning om hur de skulle klä och röra sig utan Tina Turner.
De tidiga soulklippen med Ike & Tina Turner i ”Tina” är knäckande. Mycket tack vare Tinas overkliga utlevelse. Ingen hade lärt henne att sjunga, ingen hade visat henne hur hon skulle uppträda, hon gjorde allting själv.
Hur klarar man 16 år av misshandel, förnedring, hjärntvätt och våldtäkter?
Precis som hon överlevde relationen och äktenskapet med Ike Turner. Det fanns inget facit. Hur klarar man 16 år av misshandel, förnedring, hjärntvätt och våldtäkter i en tid när mannen var allt och kvinnan ingenting? Att Tinas föräldrar övergav henne, och att mamman aldrig älskade henne, är ytterligare en sak som inte går att förstå.
Tina Turner lyckades. Hon byggde upp sin karriär efter att hennes egen man, en av rockens mest hyllade arkitekter och psykopater, hade försökt ta livet av henne. Hon fick en andra chans. Hon ägde sin story, sitt liv och blev en av tidernas största artister, trots att skivbolaget och många andra tvivlade att det kunde hända för en kvinna över 40. Hon hittade till slut sin kärlek och gick vidare.
”Tina” är ingen dokumentär som berättar något nytt om artisten ifråga. Förutom en sak, när den 81-åriga buddisten med ett zen-liknande lugn förklarar:
”Det var inget bra liv.”
Hon är klar och kommer aldrig tillbaka
Många vet vem Tina Turner var, men få vet vem Anna Mae Bullock är, som hon egentligen heter. Genom att uppfinna en mer storslagen version av sig själv blev det kanske också lättare att lämna rampljuset.
”Tina”, och musikalen med samma namn som hade London-premiär 2018, är hennes farväl.
Hon är klar och kommer aldrig tillbaka.