Samtiden är värre än jordens undergång
”Don't look up” är ett hyfsat försök.
Men det går inte att göra en satir om vår tid.
Hyfsat och hyfsat.
”Don’t look up” är egentligen ingen bra film.
Den är ofta duktigt självgod.
Det finns alltid en risk med att Hollywood-eliten samlas och försöker skildra ett behjärtansvärt ämne. Det känns ofta som att få en pekpinne nerkörd i halsen, inlindad i taggtråd.
”Don’t look up” handlar om hur forskarna Kate (Jennifer Lawrence) och Dr Randall (Leonardo DiCaprio) upptäcker att en tidigare okänd komet kommer träffa jordklotet och utplåna mänskligheten. Människan har sex månader på sig att, tja, göra något eller förbereda sig på att dö.
Problemet är att varken den politiska ledningen I USA eller media bryr sig om de förtvivlade forskarna. I värsta fall ser hökarna en möjlighet att tjäna pengar på den annalkande katastrofen, vad annars? Filmen är en övertydlig satir över Donald Trumps USA, vår politiskt polariserade samtid och ”fake news”.
På ett sätt är det uppfriskande att någon försöker göra en tragisk komedi om ett aktuellt ämne. Kometen är metafor för den pågående klimattragedin.
Det behjärtansvärda men banala budskapet når bara de redan omvända
Hellre det än ytterligare ett brittiskt kostymdrama om grevinnor och betjänter. Eller ännu en svulstig Marvel-film om någon halvkänd bifigur. Eller del 4624 av det växande, och ärligt talat rätt tveksamma, Star wars-universumet. Eller en till fantasysaga som aldrig blir nåt mer är en benblek kopia av ”Sagan om ringen” eller ”Game of thrones”.
Tack, det räcker nu.
Problemet är att ”Don’t look up” inte är en ny ”Dr Strangelove eller: hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben”. Det är snarare som att ledarsidorna på New York Times eller DN har gjort en ny version av den gamla filmen ”Armageddon” med oljeborraren Bruce Willis. Det behjärtansvärda men banala budskapet når bara de redan omvända.
Men frågan är om det över huvud taget går att göra en satir om vår tid? Det kan vara ett omöjligt uppdrag. Inte ens Tom Cruise i rollen som superagenten Ethan Hunt kan rädda oss. Varenda dag är verkligenheten sjukare än dikten.
Hur förklarar man att miljön och klimatet fortfarande inte är det första och viktigaste ämnet i svenska politiska debatter?
Är vi redan klara med exempelvis Donald Trump? Hur känns det att en apelsinfärgad dokusåpakändis och narcissist fick en av världens största demokratier att älska vit makt och fascism? Eller att samma utveckling pågår runt hela Europa, som om Förintelsen och nazismen aldrig har hänt?
Hur förklarar man att miljön och klimatet fortfarande inte är det första och viktigaste ämnet i svenska politiska debatter? Hur kan det förekomma demonstrationer mot vaccin i vårt högutbildade och rika land? Och hur ska man driva med att Kanye West vill hålla en gudstjänst för Vladimir Putin i Moskva?
Om allt är Kalle Anka är satiren körd. Det behövs kanske fler dokumentärer i stället, men frågan är om lika många orkar titta på dem om de inte innehåller en kändis som tuggar fradga med uppspärrade ögon?
Vid närmare eftertanke är det kanske inget fel på ”Don’t look up”.
Det är fel på oss.
