Rheborg som Morran en krockkudde mot misären
Sylvia Balac om förnedringsfesten ”Morran & Tobias – som en skänk från ovan”
Oförblommerat kvinnohat eller komisk genialitet?
Förnedringsfesten ”Morran & Tobias – som en skänk från ovan” gör mig inte klokare.
Men serien och filmen hade inte kunnat göras av några andra än Rheborg och Gustafsson.
Å ena sidan är jag av den bestämda uppfattningen att man kan skämta om allt.
Å andra sidan känns det som att etablerade herrarna Gustafsson och Rheborg med ”Morran & Tobias” kicksparkar rakt nedåt. Mot underklassen, mot psykiskt besvärade, och i synnerhet mot underklassiga, psykiskt besvärade kvinnor.
Jag leker med tanken på att en kvinnlig skådespelare skulle ha spelat Morran i stället för Johan Rheborg. En kvinnlig skådespelare i den ålder och av den kroppstyp som Rheborgs Morran har.
En kvinna som är fåfäng och kokett trots att hon inte längre har några attraktiva attribut kvar. En kvinna som nästan ber om att hennes son ska kalla henne alla ord som finns med slutledet hora.
Skulle det ha blivit lika roligt? Eller roligare? Eller inte roligt alls?
Jag tror att Johan Rheborgs offentliga framgångsrika manspersona är en nödvändig krockkudde för att publiken ska palla allt hat och all misär. Ja, kanske är både Gustafssons och Rheborgs framgångsrika karriärer själva förutsättningen för att ”Morran & Tobias” kunnat göras och visas över huvud taget.
Det är lite som att skrämmas av tomten på julafton men tröstas av vetskapen att det är farbror Olof som gömmer sig bakom skägget.
Jo, vi ser den dysfunktionella duon förnedra varandra fysiskt och psykiskt in absurdum, men innerst inne vet vi att vi tittar på två tidigare ”Stjärnorna på slottet”-deltagare och då blir misären lite lättare att hantera.
Kanske kan vi till och med skratta åt den.
”Morran & Tobias – som en skänk från ovan” har sågats rejält av flera kritiker. Nöjesbladets Jan-Olov Andersson sällar sig inte till den skaran. Läs recensionen här.