Lill-Babs trycktes ner av bandmedlemmarna

Julija Sidner

”Jag ville leva upp till vad de ville ha”

Hon byter om tio gånger innan hon lämnar huset.

Ibland kommer hon inte ens så långt.

– Sen ringer jag och säger att jag är sjuk. Jag är hopplös, säger Lill-Babs i podcasten ”Värvet”.

I veckans avsnitt av podcasten ”Värvet” så gästas journalisten Kristoffer Triumf av Barbro ”Lill-Babs” Svensson. Samtalet flyter mellan musik, barndom - och självförtroende. Bland annat berättar Lill-Babs om Simon Brems orkesters roll i sin självbild.

– Jag tänkte aldrig att jag var sexig. Det tog väl grabbarna bort för mig i ”Simon Brems orkester”, vad jag än hade på mig så var det fel. Där kände jag mig lite liten ibland, jag ville leva upp till vad de ville ha.

Har förlåtit dem

I dag har hon dock förlåtit gänget. En av orsakerna berättar Lill-Babs är en ursäkt hon fick av orkestermedlemmen Åke ”Kometen” Persson, strax innan hans död.

– Det var 20 år sedan. Han sa förlåt Barbro att vi var som vi var mot dig, vi var så rädda att du skulle tappa fotfästet. Vi var dödsrädda att någon kille skulle stöta på dig. Så vi var inte snälla, men det var bara av omtanke. Han var så söt när han sa det här att jag trodde på honom. 

Det har dock satt sina spår. Hon upplever att det som hände henne då, fortfarande visar sig. Bland annat när hon ska gå ut. 

– Vi kan ju bara ta det här med att om jag ska gå ut någonstans, mitt självförtroende, det finns inte. Jag byter om tio gånger och sen ringer jag och säger att jag är sjuk. Jag är hopplös.

– Någonstans så kanske det sitter kvar sen grabbarna sa ”varför har du en vid kjol på dig? du ska ha en snäv, du som har en så snygg häck”.

”Det var skandal”

Lill-Babs har tidigare berättat för Nöjesbladet om sina problem med självförtroendet. När hon som väldigt ung blev gravid, hamnade hon i en djup kris.

– Jag var så ung. Så förtvivlad. Och att bli gravid på den tiden, det var skandal. Jag tänkte att jag skulle dra vanära över familjen. Jag tänkte "varför ska jag finnas kvar som drar skam över familjen"? säger hon.

När hon satt på kajen vid skeppsbron och tänkte svälja tabletter för att sedan drunkna, kom räddningen.

– Jag kände en rörelse. Att det var något, att det var ett liv i mig. Sedan var det bara "släng tabletterna, gå därifrån, vad håller du på med?". Jag vaknade upp på något vis. Och blev på en gång lycklig.