Adalberths Sommar i P1 verkar outhärdligt – men är sympatiskt

Klarnagrundaren Niklas Adalberth.

Miljardären vaknar upp i existentiell tomhet och börjar om med välgörenhet.

Nej, Klarnagrundaren Niklas Adalberths Sommar är inte så outhärdlig som det låter.

Vår berättare är 15 år gammal då två konstaplar knackar på dörren i radhuset i Uppsala.

Han är anhållen i sin frånvaro för urkundsförfalskning, nu är det husrannsakan och den kvinnliga polisen hittar snart lådan med porr.

Det som började som en rolig grej, han och polaren sålde förfalskade leg, har expanderat, snart kopieras även biocheckar och rikskuponger.

Niklas Adalberth döms till böter och gör många år senare i sin berättelse i P1 en reflektion som i en tid av strängare och strängare straff är väsentlig:

Han är tacksam över att leva i ett rättssamhälle som inte stämplade honom som kriminell för evigt, som gav honom en andra chans.

23 år gammal, Handeshögskolan. Kompisen Sebastian har en idé. Nätbutiker vill kunna erbjuda kunder att betala på faktura. Tänk om ett finansbolag kunde fixa detta?

Ganska snart har en investerare nappat och skjutit till 600 000 kronor mot tio procent av bolaget och fem år senare är Klarna etablerat i en rad europeiska länder och omsätter 300 miljoner årligen.

Vår hjälte har jobbat 80 timmar i veckan, ungdomskärleken Linnea har naturligtvis lämnat honom och nu försöker han döva ångesten med shopping och spel i Las Vegas, men ensamheten slår emot honom i en lyxsviten.

När framgångsrika figurer från näringslivet sommarpratar brukar denna existentiella tomhet slå till först då barnen är vuxna och allt är för sent.

Men Niklas Adalberth, vid det här laget miljardär, vaknar upp i tid och grundar en välgörenhetsstiftelse som hjälper företag som vill förbättra världen. Och givetvis återvänder Linnea.

Låter allt detta som tröttast tänkbara kliché? Kanske. Men jag finner det sympatiskt.