Med Måns Möller, kom de första tårarna i årets ”Stjärnorna på slottet”

Publicerad 2020-01-11

Det dröjde hela två hela program, 29 minuter och 15 sekunder.
Först då kom de första tårarna i årets säsong av ”Stjärnorna på slottet”.
Sedan var det känslomässigt mest hela tiden när Måns Möller berättade om sitt liv i allmänhet och om sin son, som har autistiskt syndrom, i synnerhet.

Normalt brukar det ju gråtas mycket mer i SVT:s ”Stjärnorna på slottet”.
Men Dragomir Mrsic är en tuffing. Inget läge för tårar där, inte. Och Julia Dufvenius Wollters krisperiod på Dramaten resulterade i stället i ilska över sakernas tillstånd.
Måns Möller, den framgångsrika ståuppkomikern, hade länge inte alls mycket att klaga på.
När han berättar om sin uppväxt med mamma, pappa och storasyster i stockholmsförorten, säger han:
– Så som jag växte upp borde alla ha vuxit upp.
På gymnasiet tvingades han bli fadder åt en kille som han upplevde som jobbig. Det dröjde dock inte länge förrän de var bästisar, något de fortfarande är, 44 år gamla. Lite oväntat att Möller och Stephen Simmonds, under en period stor popstjärna, var så nära varandra.
Sedan rullar det på. Hur Möller blev intresserad av och indragen i stand up-världen. Hur han hade det svårt med tjejer (”jag var den snygga killens fula kompis”). Hur genombrottet kom och han fick egna tv-program i TV 3 och TV 4. Hur han fick sin son Viggo – och då kommer tårarna.
Och där förändrades Måns Möllers liv. Redan innan han och mamman fick veta Viggos diagnos, förstod de att något inte stämde.
– Jag känner att… det lirar liksom inte, som han uttrycker det med gråten i halsen.
Sedan blir hela resten av programmet väldigt känslosamt, för efter det har Måns Möller vad han än har gjort, tvingats förhålla sig till hur Viggo har det. Från i vardagslivet, till hur han startat Viggo Foundation där han cyklat in massor av pengar till barn med neuropsykiatriska diagnoser.
Det blir väldigt känslostarkt när alla stjärnorna tar en cykeltur med Viggo och hans vänner.

Jag tyckte nog själv länge att Måns Möller mest var en rolig pajas, som inte riktigt bottnade i någonting. Har ändrat mig helt efter de två turnéerna med Özz Nûjen, om Sveriges och världens historia, och efter den självutlämnande föreställningen ”Jävla pajas – det här skojar du inte bort”.
Han skojade verkligen inte bort sitt eget avsnitt av ”Stjärnorna på slottet” heller. Tror snarare att alla tittare ville ge honom en stor varm kram efteråt.