Någon måste ta Luke Elliot till Sverige

Vi tar det igen – och en gång till om det så krävs

Vi tar det igen.
Sverige måste göra som Norge och upptäcka Luke Elliot. Det blir ännu mer uppenbart under en fantastisk liveshow med den bedårande Nick Cave-epigonen på södra Manhattan.

För en knapp månad sedan handlade den här spalten om hur Norge, genom VG-skribenten Eirik Mosveens försorg, som första land i världen lustig nog förälskat sig Luke Elliot – en säregen, stilig singer-songwriter från Princeton i New Jersey som på debutalbumet ”Dressed for the occasion” lyckats knyta samman Nick Cave, Tom Waits, Warren Zevon och Leonard Cohen med sirliga rosetter.

Min poäng var då att även grannlandet i öst borde göra sig självt en tjänst och upptäcka honom, för gosh – några av sångerna på skivan, till exempel ”Blue and green”, är verkligen femstjärniga.
Den uppfattningen armeras när jag nu, en regnig och lätt trolsk kväll ser honom ­live på Mercury Lounge på östra Houston Street – ett av få verkliga live-ställen av ­normal klubbstorlek som finns kvar på Manhattan.

Tillsammans med en uppsättning unga, lyhörda musiker från just Norge – flera ­nyutexaminerade från ett musik­gymnasium i Oslo, om jag förstått saken rätt – lyckas han ge sin musik ännu mer liv och nerv och drama i live-formatet.

Det sistnämnda särdraget tycker jag är det allra mest utmärkande hos den 31-årige begåvningen. Han skapar för­tätade, ofta rent filmiska, stämningar i sina katedraler till kompositioner – och den förmågan accentueras på scen.
Dels för att han verkligen sjunger som om varje stavelse var livsavgörande – utan att hamna snett och bli för teatralisk – och dels för att norrmännen spelar så fint. Den till synes äldste av musikanterna, oklart vad han heter, spinner bedårande lap steel-slingor runt några nummer.
Luke ser också till att krydda föreställningen med ett par fina covers – Tim ­Hardins odödliga ”Reason to believe” och, framförallt, nämnde Warren Zevons ”Boom boom mancini”, inget annat än en perfekt showstopper mitt i Elliot-given.

Dessutom får vi en ny låt, tyd­ligen inte riktigt färdig, och i den tycker jag det framgår att den här New Jersey-sonen för första gången varit i Europa. Något nytt, intressant, inte alltigenom amerikanskt, är på väg in i uttrycket.

Nå, mister Elliot lär snart vara tillbaka i Norge, han sitter på SAS-kärran till Oslo för jämnan.

Då borde någon se till att han får visa upp sig i Stockholm och/eller Göteborg också.