Sverige 2020 är en kulturell bananrepublik

Publicerad:
Uppdaterad:
Livebranschen har varit i princip död sedan i mars.
Foto: Claudio Bresciani / TT
Livebranschen har varit i princip död sedan i mars.

NÖJE

Det är ingen ordning på 2020.

Från ingenstans påminner ett livealbum av världens tristaste liveband om allt som inte hände.

Någonstans känns det passande att en av årets bästa skivor är ett livealbum.

Ett vanligt år hade kanske inte ”Live drugs” med The War On Drugs haft samma tyngd.

Ingen behöver påminnas om vad som hände när kontakten drogs ut i mars.

Branschorganisationen Musiksverige beräknar att musikindustrin kommer att förlora 7,2 miljarder kronor i intäkter i år. 2019 stod konserter för 55 procent av den totala omsättningen och 2020 har livebranschen backat med över 90 procent.

Den finns inte, med andra ord.

Ingen vet när samma bransch återhämtar sig. Konserter och turnéer är antagligen det sista som släpps ut när samhället öppnar upp.

Rocken kommer i sista hand

Det lär dröja ännu längre innan politikernas och myndigheternas syn på pop och kultur går att skamduscha bort. Inget har förändrats där. Rocken, i alla dess genrer och uttryck, kommer i sista hand. Det är viktigare att kunna andas på varandra i ett köpcentrum än att, Gud förbjude, hitta lösningar för hur livebranschen ska överleva på kort och lång sikt.

I Danmark och Tyskland pratade politikerna tidigt om det viktiga i att värna nöje och kultur. I Sverige var det rätt tyst. Trots ”det svenska musikundret” och Spotify är vi ofta en kulturell bananrepublik.

Vaccinet väcker förhoppningar om att nästa sommar inte blir samma likvaka. Jag ser fram emot ett år där oväsendet återvänder och vissa invånare börjar klaga på att klubbar och konserter riskerar att sänka värdet på deras sterila bostadsrätter.

Foto: WADE PAYNE/AP/TT
Adam Granduciel i The War on Drugs.

I väntan på den komedin är ”Live drugs” en tröst.

Mitt förhållande till The War On Drugs är komplicerat. Studioalbumen är smått enastående men jag råkade besöka en konsert i Stockholm som högg kniven i alla ambitioner att se dem igen. Det var en söndag. Bandet från Philadelphia halvsov och sångaren Adam Granduciel bonkade så mycket med sin gitarr att turturduvorna hann gifta sig, uppfostra två barn och ansöka om skilsmässa innan konserten tog slut.

Existerar ingen nämnvärd framåtrörelse

I skenet av det blir nya livealbumet något helt annat. Hos The War On Drugs existerar ingen nämnvärd framåtrörelse. Adam Granduciel sitter hellre kvar under sin korkek och luktar på blommorna som Bruce Springsteen, Neil Young, Bob Dylan och Dire Straits planterade för flera decennier sedan.

Men få, om ens någon, förvaltar sin analoga hantverkstradition med en lika uppenbar talang och kärlek.

Många livealbum blir lätt en parentes, ett enkelt sätt uppfylla kraven i ett skivkontrakt. ”Live drugs” förtjänar dock att stå jämsides med bandets vanliga skivor. Den fyller samma centrala funktion för The War On Drugs som ”Live and dangerous” gjorde för Thin Lizzy eller ”Live after death” för Iron Maiden.

Här får musiken en annan värme

Här får musiken en annan värme. Nya texturer och sömmar i bandets hifi-variant av heartlandrock blottas. Efter den fantastiska versionen av ”Eyes to the wind” finns det ingen anledning att gå tillbaka till originalet på albumet ”Lost in the dream”. Dessutom lyckas The War On Drugs göra en cover på ”Accidentaly like a martyr” som nästan är däruppe med just Warren Zevon.

”Live drugs” är en stor julklapp mot slutet av skitåret 2020. Snart får vi vara där på riktigt, på plats, bara några meter från scenen.

Viktigast av allt:

Från och med nästa år behöver förhoppningsvis inte en enda konsertarena vikariera som padelhall igen.

Publicerad:

LÄS VIDARE

ÄMNEN I ARTIKELN