Mejla

Jan-Olov Andersson

Mona Malm – alltid trovärdig till hundra procent

Jan-Olov Andersson: Hon var en av Sveriges största skådespelare

Publicerad:

NÖJE

”Fanny och Alexander”, ”Tre kärlekar”, ”Den tatuerade änkan”. Men också ”Saltön” och ”Solsidan”.

Stora eller små roller. Mona Malm gav dem alltid kött och blod med sin blick, sitt sätt att uttrycka sig, med sin värme. En av alla tiders största svenska skådespelerskor.

Många skådespelare, både yngre och äldre, har man under helt liv som nöjesjournalist fått något slags lite personligt förhållande till. Gjort långa intervjuer med. Träffat på film- eller tv-inspelningar.

Inte Mona Malm.

Tror bara vi småpratade lite under någon tv-inspelning. Hon var nog inte så intresserad av kändisskapet som följer med yrket. Eller att ”tala ut” om saker och ting. Fast det gjorde hon sedan i sitt fullkomligt lysande ”Sommar”-program 2015, vid 80 års ålder. Som hon sände, eller åtminstone gav illusionen av att sända, från sin lägenhet i Gamla Stan i Stockholm Den hon delade med maken, arkitekten Lars, som hon hade varit gift med sedan 20-årsåldern. Som hon fick två barn med. Han som gick bort 2018. Och som hon under ”Sommar”-programmet stängde in i arbetsrummet.

Vi återkommer till det programmet.

Kluven till Bergman

Mina minnen av Mona Malm hänger alltså främst ihop med vad jag har sett henne göra. Jag såg henne inte på teatern så ofta, men på film och i tv, förstås.

Förmodligen var det väl i Ingmar Bergman-klassikern ”Fanny och Alexander” (1982) jag först lade märke till henne.

Där finns scener där hon tumlar runt i sänghalmen med Jarl Kulle.

Så småningom förstår man att hans bullriga rollfigur Gustav Adolf är en inbiten kvinnokarl som ständigt bedrar sin hustru Alma, bland annat med familjens barnjungfru (Pernilla August). Kulle dominerar varje scen han är med i, men man kan ändå inte låta bli att bli intresserad av Mona Malms hustru Alma, mer lågmäld och lite grann mer hemlighetsfullt förstående än underlägsen sin man.

Filmen blev Mona Malms stora revansch hos Ingmar Bergman, en regissör hon alltid hade ett kluvet förhållande till.

Mona Malm med sin hedersbagge 2011.
Foto: PER GROTH
Mona Malm med sin hedersbagge 2011.

Teatertokig mamma

Att hon en gång skulle hamna på scenen var inte så konstigt.

Pappan Harald Ericsson var visserligen konditor och inte ett dugg intresserad av skådespeleri. Enda gången han kommenterade sin dotters jobb, var när han blev upprörd över ovan nämnda sängkammarscen med Jarl Kulle.

Teatertokiga mamma Inez däremot satte tidigt dottern i balettskola och Mona spelade även barnteater och uppträdde i radio, i ”Barnens brevlåda”.

När hon var lite äldre fick hon en roll i Kar De Mumma-revyn. Då tvingade han henne att byta efternamn. Det fanns ju redan en Ericson, primadonnan Anna-Lisa. Hon å sin sida tipsade Mona, som numera hette Malm som artist, att söka in till Dramatens elevskola 1954.

Buskis till Bergman

Och på Dramaten blev hon kvar, med undantag för några år i tv-teaterns ensemble och på Stockholms Stadsteater. Hon gjorde klassiker som ”Markurells i Wadköping”, ”En handelsresandes död” och mycket annat. Jag minns främst Gunnel Lindbloms uppsättning av Agneta Pleijels ”Några sommarkvällar på jorden” där Mona hade sällskap på scenen av drömensemblen Sif Ruud, Harriet Andersson, Inga-Lill Andersson, Per Mattsson, Margaretha Byström, Ulf Johanson och Leif Ahrle. Makalöst bra.
Tyvärr lever sällan teaterföreställningar vidare annat än i våra minnen.

Så vill vi återuppleva Mona Malms storhet får vi går till tv och filmer.

Där gjorde Mona Malm på 1950-talet allt från buskishumor i Lilla Fridolf- och Åsa-Nisse-filmer till Hillman-deckare och mindre roller i Ingmar Bergman-klassiker som ”Sommarnattens leende” och ”Det sjunde inseglet”.

Hon och bästisen Bibi Andersson fick roller i en reklamfilm för tvål som Bergman gjorde. Mona såg hur han omedelbart blev förälskad i Bibi. Själv blev hon aldrig attraherad av honom, tyckte han såg lite kufig ut i sin basker och sina tröjor.

Om sitt förhållande till Bergman, berättade hon frispråkigt i ”Sommar”-programmet. Om hur han frös ut henne efter att hon hade nobbat en filmroll, för hon ville vara hemma med sitt nyfödda barn. Om hur han kallade henne tjock vid ett möte på Dramaten, när han var chef där. Om hur han gjorde henne nervös, hur han använde härskartekniker, men hur han också var en genial regissör.

Och hur hennes rondör plötsligt dög alldeles utmärkt för rollen i ”Fanny och Alexander”.

Oförglömliga roller

Där fanns andra regissörer som skulle komma att betyda mer för Mona Malm.

Som Gun Jönsson, som ung kollega på Dramatens elevskola, för vilken hon gjorde roller både på Dramaten och i tv-filmen ”Leva livet” (1976).

Och så allra mest Lars Molin. Han som gick bort 1999, blott 56 år gammal, men hann ge henne några oförglömliga roller.

Först som bondmoran Ester, hon fick för övrigt alltid heta Ester i hans produktioner, i ”Tre kärlekar”, enligt men mening den bästa dramaserie som har gjorts i svensk tv. Hon och Ingvar Hirdwall spelar bondeparet som till sin besvikelse tvingas konstatera att inget av barnen vill ta över gården. Mest handlar det om sonen (Samuel Fröler) som blir flygare.

Och så ”Den tatuerade änkan”, om kvinnan som i 60-årsåldern bryter upp från sitt trista inrutade liv och börjar leva ut sina drömmar.

Filmen vann en Emmy som det årets (1998) bästa tv-film i hela världen. Lars och Mona tog emot priset i New York.

Slutade banta

Hon gjorde mycket efter den tv-filmen också. ”Herr von Hancken” där hon spelar fru till Per Oscarsson. ”Saltön” och ”Gynekologen i Askim”. Mindre roller som blev större tack vare Mona Malms utstrålning. Det sista var ”Solsidan”, där hon var Alex (Felix Herngren) mamma.

Men i ”Sommar”-programmet berättade hon att ”Den tatuerade änkan” på något sätt blev kontentan av hennes liv och karriär. Att när hon slutade banta, vara behaglig och till lags, kom de riktigt intressanta rollerna. Hon fick brev från många kvinnor som tack vare hennes roll i tv-filmen, vågade bryta upp från sina likstela äktenskap.

Det är inte många skådespelerskor som kan göra ett sådant avtryck. Som i så hög grad kan få publiken att identifiera sig med hennes rollfigurer.

Mona Malm gjorde det. Vad hon än spelade för roll, trodde vi alltid på henne till hundra procent.

Publicerad:

LÄS VIDARE