Schyffert: ”Träffade mig rakt i hjärtat”

Av: TT

Publicerad:
Uppdaterad:
1 av 3 | Foto: Björn Larsson Rosvall/TT
"Mitt jobb var bara att göra Uje glad och nöjd. Och vice versa. Det har varit målet. Sedan har vi öppnat dörrarna och visat 'det här har vi gjort'", säger Henrik Schyffert om filmen "Spring Uje spring".

Musikern Uje Brandelius liv och kroniska sjukdom står i fokus i Henrik Schyfferts regidebut. Men "Spring Uje spring" driver också med pk-Stockholm.

– Jag är ju en stor del av det där själv, så pk-hatarna kommer väl att tycka att jag är lika dum i huvudet som de trodde, säger Henrik Schyffert.

"Här kommer livet och du fattar ingenting", sjunger Uje Brandelius i en sekvens i filmen "Spring Uje spring". Han spelar Uje Brandelius, som sjunger sina egna låtar i sin riktiga lägenhet i Bredäng utanför Stockholm. Hela historien är fiktiv, ändå är alltihopa sant.

Det är inte så klurigt som det kanske låter, i alla fall inte när man ser den humoristiska, varma, diskbänksrealistiska musikfilmen, som skildrar hur musikern och radioprataren Uje Brandelius får Parkinsons sjukdom.

– Uje är bäst i världen på att spela Uje. Men jag hade kanske tänkt två gånger om han hade varit aktuell att spela nya Jack Sparrow, säger Henrik Schyffert i ett blekt konferensrum några timmar före premiären av "Spring Uje spring" på Göteborgs filmfestival.

Riktiga familjen

Att Ujes familj, som spelar en stor och viktig del i berättelsen också spelas av de verkliga familjemedlemmarna, främst Therese Hörnqvist och barnen Bixi Brandelius och Vega Brandelius, var också ett lika självklart val.

– Det var en förutsättning. Jag ska spela mig och jag har en familj, så vi kör på dem, tänkte jag när jag skrev manuset. Sedan fick de veta det, säger Uje Brandelius.

TT: Hur reagerade de?

– Med glädje och skepsis. Men till slut acceptans. Jag kommer inte riktigt ihåg hur det var faktiskt, men de ställdes inför fait accompli, "här är en som heter Therese, en som heter Bixi och en som heter Vega, det vore ju synd om några andra spelade er, eller?"

TT: Har det hjälpt er på något terapeutiskt vis?

– Nej, det tror jag inte även om det var jäkligt kul. Men jag har tänkt mycket på vad Bixi, Vega och min äldsta son Juno, kommer att säga om tio år om det här. Var det ok eller var det "pappas jävla skit som vi var tvungna att vara med på"? Men jag är 99 procent säker på att de kommer att tycka att det var ok.

"Satte mig och grät"

Uje Brandelius diagnostiserades med Parkinsons sjukdom den 18 februari 2016. Hans yngsta dotter Vega var ett år gammal och han var föräldraledig när beskedet kom.

– Jag satte mig ner och grät och ringde Therese och sade att jag inte pallade. Jag var inte närvarande känslomässigt, hon fick ta över föräldraledigheten och jag gick ner i källaren och gjorde låtar i ett halvår.

TT: Hur mår du i dag?

– Mycket bättre än då, psykiskt. Men sämre fysiskt. Det går åt fel håll med min kropp.

Erfarenheten resulterade så småningom i en hyllad scenshow, som Henrik Schyffert såg. Historien träffade honom rakt i hjärtat.

– Den handlade ju om mig. Jag hade inte samma problem som Uje men det var ändå jag som stod där. Sättet han pratade på tycker jag är unikt, i det att han inte gör det så jäkla mörk, fast det är mörkt. Han vågar skämta. Det är den finaste konstformen, säger Henrik Schyffert, som nu debuterar som långfilmsregissör.

Ängsliga stockholmare

I filmen "Spring Uje spring", drivs det friskt med pretentiösa konstnärer och ängsliga stockholmare ur medelklassen, som kämpar med sin politiska korrekthet.

– Jag är ju själv en jättestor del av det. Det är så här det låter när vi pratar elsparkcyklar eller bostadsrätter, säger Henrik Schyffert.

TT: Det finns ju många som stör sig på den offentliga bilden av dig som "pk-kramare"?

– Ja, de grupperna kommer väl att tycka att jag är lika dum i huvudet som de trodde. Det är ju roligt, säger Henrik Schyffert.

Publicerad: