Rapparen Frej Larssons guldfisk tas upp i Högsta domstolen

Någon som minns rubrikerna om rapparen, guldfisken och polischefen?

Denna juridiska cirkus ska upp i självaste Högsta domstolen.

Frej Larsson. Bild från 2016.

Jag pratar om uppståndelsen kring Frej Larsson, artisten som hamnade i arresten, fick sin dator beslagtagen och ställdes inför rätta efter att ha blivit förbannad på en polischef och skrivit en låt om henne.

I går tillkännagav rikets högsta jurister att de har bestämt sig för att grubbla över guldfiskar på Instagram och textrader som möjligen är att betrakta som hot mot tjänsteman.

Men då det snart har gått ett år sedan storyn senast var på tapeten är det lika bra att vänta en stund med de djupa juridiska frågor som här ställs på sin spets och inleda med att fräscha upp läsarens minne.

I januari 2018 hölls en fest på Kägelbanan i Stockholm för att fira att Frej Larsson friats i en rättstvist efter att han på Åland byggt en gayklubb på ryskägd mark.

Man behöver inte ha svaga nerver för att redan här ana oråd.

Polisen slog till och omhändertog misstänkt drogpåverkade personer, varefter Larsson lade upp en bild på Instagram föreställande en guldfisk som han döpte efter polischefen som ledde tillslaget.

”Ska filéas på Valborg”, löd den tillhörande texten.

Dessutom skrev rapparen låten ”Då ska hon skjutas” och ytterligen en låt i vilka han gav sig på polischefen med namns nämnande och textrader om att ”knulla där hon bor” att hon är ”en ful fisk” och att ”alla fiskar ska få lida”.

Så får man inte göra, ansåg åklagare Zilla Hirsch och åtalade honom för två fall av hot mot tjänsteman.

Vilket i sin tur ledde till ett medieståhej som var oöverträffat i sitt slag tills en amerikansk rappare kom till Stockholm, spöade folk och hamnade i Kronobergshäktet och i världens alla tidningar.

Tingsrätten ansåg det inte vara bevisat att det var Frej Larsson som lade upp guldfisken. Ej heller lyckades åklagaren styrka att han hade uppsåt att hota polischefen.

Syftet, ansåg domstolen, tycktes vara att ”kraftfullt med sitt språkbruk protestera mot att en polis uttalat sig i frågan om vilka spelningar som arrangörer bör boka”.

Svea hovrätt var av en annan åsikt. Att hota en namngiven polis är att gå för långt. Skyddet i grundlagen för yttrandefriheten håller inte.

Domstolen landade i slutsatsen att avsikten med låten var att hämnas på polischefen. Han var i vart fall likgiltig för att hon skulle kunna uppfatta texten som ett hot och känna ”allvarlig fruktan”.

Nu har Högsta domstolen meddelat ett så kallat prövningstillstånd, vilket är någonting mycket ovanligt.

Instansens huvudsakliga uppdrag är att förklara för underliggande domstolar enligt vilken praxis de ska döma, något som för en utomstående kan få den möjligen märkliga konsekvensen att mord på statsminister stannar i hovrätten, medan en guldfisk i sociala medier når hela vägen.

Varför justitieråden i riksskattmästare Gustaf Bondes privatbostad från 1600-talet fastnat för Larssons och advokat Viktor Bankes ärende är inte lätt att veta.

Domarna är så korthuggna i sin motivering att Hemingway framstår som pladdrig:

"Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd med utgångspunkt i vad hovrätten funnit utrett om de faktiska förhållandena och i fråga om uppsåt".

Alldeles sensationellt är nu inte detta. Jag skrev i samband med den förra domen att det inte var säkert att sista ordet var sagt.

Hovrätten tog ämnet på största allvar och argumenterade utförligt. Till och med gamle pastor Green, predikanten som en gång i världen först dömdes till fängelse för att ha hetsat mot homosexuella och sedan gick fri, dammas av.

Domstolen frågade sig om Frej Larsson i yttrandefrihetens namn trots allt borde frias. En prövning gjordes först mot det konstitutionella skyddet för yttrandefriheten i grundlagen och sedan mot motsvarande bestämmelse i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna innan han befanns skyldig.

Gissningsvis är det dessa frågor som väckt intresse. Nuvarande praxis är visserligen inte från bronsåldern, men har börjat samla damm och kräver vissa arkeologiska färdigheter för att hitta.

Fallet Åke Green är från 2005. Färskare är det så kallade Mangamålet från 2012, där en översättare dessbättre friades från barnpornografibrott efter en bisarr rättslig härva som inleddes med ett beslag av japanska tecknade bilder.

I en tid där den ena internetaktivisten efter den andra hamnar i juridiskt trubbel och sociala medier har ersatt skvallret på bytorget saknas sannerligen inte behov av fräscha prejudikat.

Det ska bli intressant att se hur dessa domare, som med betydande marginal är närmare pensionen än puberteten, tacklar Frej Larssons upptåg.

Juridiken är en aldrig sinande källa till underhållning.