Sven-Bertil Taube var bra på allt – och hans charm räckte till för alla
Suverän artist, mångfasetterad skådespelare, charmör och gentleman.
Sven-Bertil Taube, som nu gått bort, 87 år gammal, var allt på en och samma gång.
Så'na görs inte mer.
För oss som är födda i mitten av förra århundradet har ju Sven-Bertil Taube alltid funnits.
När man som ungt popsnöre inte alls brydde sig om att pappa Evert Taube (1890-1976) verkade ha skrivit varenda jäkla visa som fanns i Sverige, så noterade man i alla fall att när kompositören själv uppträdde i tv och inte längre framförde visorna med samma bravur som förr, så fanns där plötsligt en ny Taube – ung och stilig och med en klarare och mer distinkt röst – som gav en ny dimension till refrängerna man hört så många gånger.
Ju äldre man blivit, ju mer har man förstått storheten i Evert Taubes sånger, både melodierna och texterna. Och det mycket tack vare på det geniala sätt som Sven-Bertil har tolkat dem.
Efter studenten pluggade han i USA något år. Blott 20 år gammal spelade han in sin första lp-skiva ”Swedish folk songs & ballads” i USA.
Han tog gitarrlektioner i Spanien, teaterlektioner i Stockholm och kom in på Dramatens elevskola 1959. Det dröjde inte länge förrän han stod på Dramatens scen i stora uppsättningar.
Allt verkade så enkelt för honom. Och inget var honom främmande; komedi, musikal, operett.
Tillsammans med Ulf Björlins orkester kan man säga att han revolutionerade svensk viskonst i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. Visor av Carl Michael Bellman, Nils Ferlin, Ulf Peder Olrog, Mikis Theodorakis med flera – och naturligtvis pappa Everts visor också – hade aldrig klingat så vackert som med Sven-Bertil vid sångmikrofonen.
Och han har ständigt förnyat sig själv.
På de två ”Hommage”-skivor han gjorde med producenten Peter Nordahl 2014 och 2015 var det den åldrade sångaren som tog sig an allt från Olle Adolpson och Lars Forssell till Beppe Wolgers. Det blev guldskivor och Grammisar. Man kan säga att han på ålderns höst ”gjorde en Johnny Cash”, gjorde djärva tolkningar som även nådde en ny och yngre publik.
Även Hollywood uppmärksammade den stilige svensken
Det fick han förstås också genom sin medverkan i TV4:s ”Så mycket bättre” 2015. Unga artister som Miriam Bryant och Ison & Fille tittade och lyssnade andäktigt på Sven-Bertils historier från ett långt artistliv.
”Ett sista glas” – från början en skotsk folkvisa med svensk text av Lars Forssell – var med på ett ”Hommage”-album. Miriam Bryants lite hesa tolkning av sången vann både en Rockbjörn och utsågs till årets Svensktoppsmelodi. När hon sjöng den i tv-programmet första gången, blev det ett av hela programseriens starkaste och mest rörande ögonblick.
Ett klassisk ögonblick i programmet, som visade på att olika generationer inte alltid talar samma språk, var när Sven-Bertil pratade om att förr i tiden kunde man säga att kvinnor hade ”justa rattar”. Miriam såg ut som ett frågetecken. Hon hade ingen aning om forna tiders smeknamn på bröst…
Parallellt med sången, har Sven-Bertil Taube även haft en lysande skådespelarkarriär.
Gjorde flera huvudroller i filmer av regissörer som Jonas Cornell (”Puss & kram”), Torbjörn Axelman (”Het snö”, ”Lejonsommar”) och Lars-Magnus Lindgren (”Lejonet och jungfrun”), alla som var ”heta” på den tiden.
Även Hollywood uppmärksammade den stilige svensken och han fick roller i några av 1970-talets stora actionfilmer baserade på bästsäljande romaner av Alistair MacLean och Jack Higgins, ”Marionett i kedjor” och ”Örnen har landat”.
Någon stor Hollywood-stjärna blev han aldrig, men efter att ha gjort de båda filmerna, producerade i England, blev han kvar där, i London, resten av livet.
Han har även stått på brittiska teaterscener. 1969 var han den första svensk som gjorde en musikalroll i West End.
Här på hemmaplan har han setts i bland annat Bille Augusts ”Jerusalem”, Colin Nutleys ”Sånt är livet” och Millennium-serien. Men framför allt har Richard Hobert förstått att utnyttja Sven-Bertils talang, från tv-serien ”Ålder okänd” (1991) via ett par filmer i De sju dödssynderna-serien, till den sista stora huvudrollen i ”En enkel i Antibes” (2011).
Jag hade träffat Sven-Bertil några gånger på krogen, han var nära vän med Aftonbladets fotograf Bo Schreiber som jag ofta jobbade ihop med.
Alltid vänlig och gentlemannamässig. Inte sällan omgiven av vackra kvinnor, han var en charmör av rang. Gift tre gånger. Från 1985 fram till sin död var han gift och bosatt i London med dansösen Mikaela Rydén. Totalt fick han fyra barn, med Mikaela en son född 1994.
Hans charm räckte till för alla
Ett skäl till hans stora popularitet, förutom att han var en så begåvad artist, var nog att hans charm räckte till för alla.
Enda gången jag hade ett längre samtal med honom var en intervju i samband med att Hobert-filmen ”En enkel till Antibes” skulle ha premiär. Vi satt i en hotellobby i Malmö. När någon ville ha en autograf, frågade han om det var ok att ta en kort paus i intervjun. Ville inte göra någon besviken.
Han förklarade sin tacksamhet till Richard Hobert som med jämna mellanrum gav honom fina roller. Han tyckte tidningarna gjorde för stor sak av hans allt mer försämrade syn (”förberedelserna tar bara lite längre tid inför en filmroll”).
Ödmjukt sa han att han var glad att Gröna Lund ville att han, ”gamla gubben”, skulle fortsätta med konserterna där varje sommar, en tradition han hade tagit över från sin far. Och han var tacksam för att Håkan Hellström hade gästat honom på den scenen (”det hjälper till att behålla minnet av pappas sånger”).
Mot slutet satt han tyst en stund. Sedan sa han:
– Fan, vad fort det här livet har gått.
Svordomen kom lite överraskande. Det var inte i stil med gentlemannen Sven-Bertil Taube. Jag kom mig inte för att säga vad jag borde ha sagt:
Men så mycket bra du har hunnit med. Så många människor du har glatt genom att bara vara du.