Jag får frågan ingen vill svara på: Vad tror du om filmens chanser?
Mitt svar må vara en vit lögn – men det räddar kvällens fest
Det klingas i glas, dansas till 80-talshits och ropas på nya rundor.
Då ställs frågan ingen vill svara på:
– Vad tror du om filmens chanser?
Vi är på Mel’s Drive-In på Highland Avenue i Hollywood, ett enkelt hambugerhak men också en passande lokal för en premiärfest av ”Chips” kaliber.
Huvudrollsinnehavarna i den här polismotorcykelkomedin som bygger på en tv-serie från 70-talet är så klart på plats. Det är också svansen av högt uppsatta filmbolagschefer, pressansvariga, journalister och de som bjudits in för att de har rätt kontakter.
Tidigare under kvällen har vi gått en blå matta utanför premiärbiografen Chinese Theatre.
När senaste ”Star wars” hade premiär i vintras sträckte sig premiärmattan över fem filer i två kvarter. Mattan för ”Chips” var 15 meter och avgränsad till en fil vid trottoarkanten.
Men så kostade ”Chips” under 20 miljoner dollar att spela in. Eller som en av pr-personerna på efterfesten uttrycker det:
– Den var gratis.
I en av de vita sofforna sitter Kristen Bell. Hon gör ett betydligt varmare intryck än sin rollfigur i filmen - en storbystad troféhustru som bedrar sin make (spelad av Bells make, Dax Shepard).
Shepard, som också regisserat den här komedin full av sexanspelningar, far runt och ryggdunkar alla han ser, inte minst sin partner i filmen, Michael Peña.
Trots firandet lyckas inte alla koppla bort vardagens bekymmer. En av dem är en man i skräddarsydd kostym som tidigare gått fram och tillbaka i festlokalen och skrikit i sin mobiltelefon.
Nu står han plötsligt intill mig och knackar mig på axeln.
– Vad tyckte du om filmen?
Han visar sig vara agent för en tjej med en mindre roll i ”Chips”.
Således kan det här - om filmen går bra - bli hennes språngbräda till större projekt.
– Tror du att den kan lyckas internationellt - tror du svenskarna kommer att gilla den? fortsätter han när jag tvekar.
Innerst inne torde vi båda inse att det är ett långskott, att filmen inte är någon klassiker och att en analys från filmbolaget redan förutspått en i bästa fall modest framgång.
Men vem vill gå på en fest och såga värdens arrangemang?
Därför klappar jag om honom, trycker ett tequilaglas i hans hand, skålar och säger att det här minsann kommer att gå bra.
Det må vara en vit lögn.
Men av hans lättade leende att döma har den här festen just räddats.