Anna Odell: ”Persbrandt blev lite rädd för mig”
Publicerad 2018-11-25
Anna Odell, 45, och Mikael Persbrandt, 55, spelar sig själva i hennes nya film ”X & Y”.
– Det var min fascination för alfahannen och att jag tidigare var rädd för sådana män, som var utgångspunkten. Och Persbrandt är väl för många den mest typiska alfahannen, säger hon.
Innan Anna Odell filmdebuterade med ”Återträffen” (2013) – publiksuccé, prisbelönad i Venedig, dubbel Guldbaggevinnare – var hon för de flesta den skandalomsusade konstnären. Hennes examensarbete från Konstfack, ”Okänd, kvinna 2009-349701” blev väldigt omstritt.
Hennes huvudroll i ”X & Y” leker med den identiteten, som ”den galna konstnären”. Medan Mikael Persbrandts roll anspelar på alfahannen och ”den geniala skådespelaren” som tagit sig vilka friheter som helst.
– Jag dras ju till det som både skrämmer och lockar och som också är något som samhället behöver titta på i ett nytt perspektiv. Hur kommer det sig att vissa tillåts ta så stor plats, det tycker jag är intressant, säger hon.
Hur reagerade Persbrandt när du erbjöd honom rollen som sig själv?
– Han blev nyfiken, lite konfunderad och kanske lite rädd för mig. Ska hon lura mig? Vad ska hon göra med mig? Men vi valde att jobba ihop och det blev ju bra.
I filmen, som är väldigt mycket meta, den handlar mycket om tillkomsten av den film vi faktiskt ser, spelar sex kända skådespelare Odells och Persbrandts alter egon. Jens Albinus, Sofie Gråbøl och Vera Vitali i hennes fall, Trine Dyrholm, Thure Lindhardt och Shanti Roney i Persbrandts fall.
Varför valde du just dem?
– Dels för att de är bra. För många år sedan satt jag på Riche med Peter Grönlund (regissör till bioaktuella ”Goliat”) och vi pratade om vi är lika några kändisar. Han tyckte jag var lik Sofie Gråbøl. Det var det som fick mig att kolla upp henne. Sedan hade hon tyvärr klippt håret för en annan roll…
– Det var hon som sa hon hade en vän som ville spela man. Och Trine var bara så klockren.
Filmens Anna Odell vill ligga med Mikael Persbrandt. Mot slutet är hon gravid. De pratar om den kommande bebisen som ett ”konstbarn”.
I verkligheten har Anna blivit mamma till en fem månader gammal son. Och leken med deras identiteter från filmen har delvis fortsatt utanför filmduken, i intervjuer.
Hon vill inte berätta vem pappan är.
– Var ska man dra gränsen? säger hon hemlighetsfullt.
Vad vill du att folk ska ta med sig från filmen?
– Att de ska reflektera mer över våra roller i samhället. Och att det är en rolig och lite knasig resa, när vi leker med gränser och mediala bilder.