Nu har Nina blivit sugen på tv-succén

Per Bjurman

Vännerna har fått henne att vilja ställa upp i ”Så mycket bättre”

Efter 20 år som frontfigur i konstellationer som Cardigans och A Camp sätter Nina Persson till sist sitt eget namn på ett album.

Det kan, om Sverige har tur, sluta med att den 39-åriga sångerskan till slut ställer upp i tv-succén ”Så mycket bättre”.

– Jag har tackat nej tre gånger, men efter att ha hört hur fantastiskt goda vännerna Ebbot och Titiyo tyckte det var funderar jag på det igen, säger hon till Nöjesbladet.

Det är drygt fyra år sedan Nina Persson senast hördes på en skiva, då med Niclas Frisk och maken Nathan Larson i projektet A Camp.

Men nu kliver en av Sverige största popstjärnor ut i strålkastarskenet igen – och den här gången i eget namn.

Nina ”goes solo” efter 20 år som frontfigur för Cardigans och just A Camp. I dagarna kom singeln ”Animal heart” och i slutet av januari kommer ett album med samma namn.

”Det blev för blekt”

– Men att jag ger ut under eget namn känns egentligen inte så annorlunda. Rent praktiskt har det inte varit så stor skillnad mot tidigare. Det har varit samma slags jobb men lite rörligare och mer lättarbetat eftersom det är en person alla ska förhålla sig till och jag bestämt mer, säger den 39-åriga småländskan när vi träffar henne för sen lunch på en restaurang i Brooklyn i hemstaden New York.

Vad är det du försökt göra?

– Från början var jag rätt vankelmodig. Känslan var att när jag nu inte var knuten till något band som redan hade målat in sig i ett hörn så fanns det oändliga möjligheter. Jag var inne på något chanteuse-aktigt ett tag, men det kändes snabbt att det blev för blekt. Sedan blev det i stället så att ett slags färg utkristalliserades av sig själv när tre-fyra låtar var skrivna och då följde jag bara den.

Slipper sologitarrer

Singeln låter rätt modern.

– En stor skillnad mot i vanliga fall är att jag kunnat strunta i gitarrerna. På den här skivan finns ingen driven gitarrist som behöver få utlopp. Jag gillar i och för sig det också, men det var roligt att kunna jobba på ett annat sätt och grotta ner sig i analoga syntar. På så sätt har det blivit ett litet steg tillbaka, till ett 80-tal där jag också har mina rötter. Fast det kanske är modernt just nu.

Mycket har hänt i Ninas liv sedan senast. Hon bor numer permanent i New York – och för tre år sedan fick hon och maken Nathan sonen Nils. Det har förstås förändrat livet helt – men till sin lättnad kan hon konstatera att det inte påverkat det musikaliska uttryckssättet alltför mycket.

– När jag skulle sätta tänderna i den här skivan och börja skriva var jag lite orolig för det, säger hon och börjar mixtra med den komplicerade tekanna en typisk Brooklyn-hipster till servitör ställer fram.

”Hela hjärnan var kapad”

– Det kändes som att hela min hjärna var kapad av att jag har barn och jag ville inte skriva om det, jag var rädd att det bara skulle bli platt. Jag menar, det finns kanske tre-fyra bra låtar om barn i hela musikhistorien. Men jag hittade snabbt tillbaka till det som alltid varit jag när jag skriver och det är jag väldigt glad för.

Sedan förra skivan har Nina och vännerna i Cardigans också tvingats gå igenom den komplicerade Tambourine-härvan, den som slutat i uppslitande rättstvister med framförallt The Hives.

– Det har varit segt som fan och det är ju inte klart ännu. Det har ju gått vidare till nästa instans, man ser inget riktigt slut.

Har det varit påfrestande?

– Både ja och nej. Psykiskt har det nog varit värre för Hives. Dom har ju varit aktiva medan det här hänt. För mig har det pågått när jag haft allt liggande under en sten så det har varit lättare att hantera. Det fina, om man kan säga så, är att det ändå varit rätt hövligt. Vi har ju varit i rättssalen tillsammans och inte...ja, vi har ju inte börjat slåss. Samtidigt känner man att det är en så trist klassiker man råkat ut för. Vi är ju inte de första rockmusiker som varit här. Det går att undra vad det är för jävla bransch. Nu har jag kalenderbitande nio-till-fem-revisorer som vill se alla kvitton och det känns väldigt skönt.

Framöver väntar soloturnéer, först i Sverige men sedan troligen också i USA. Och så kanske vi får se Nina Persson i tv-succén ”Så mycket bättre”.

”Ebbot var så lycklig”

– Jag har tackat nej tre gånger, för jag har fått för mig att jag inte skulle fixa det, berättar hon.

– Men nu funderar jag på det. Två väldigt goda vänner, Ebbot och Titiyo, har varit med och de är så satans nöjda. Jag har faktiskt aldrig sett Ebbot så lycklig som när han berättade om det. Han sa att det var det bästa han gjort i sitt liv och om han, som också varit lite avig, säger så kanske jag klarar det också.

Det låter som att producenterna på TV4 borde kasta sig på telefonen...

Nina om:

...Cardigans:

– Vi finns fortfarande, även om vi inte gjort något nytt. Faktum är att vi åker på turné till Japan, Kina och Ryssland nu på söndag. Peter (Svensson) är inte med, han jobbar i Los Angeles, men vi andra åker. Det är som en liten svans på den turné vi gjorde förra sommaren. Det vore väldigt roligt att göra något nytt också, och det känns mer sannolikt att det kan hända än det gjorde för några år sedan.

...A Camp:

– Det är lika där. Jag känner att det inte behöver vara på och av, det finns där även om vi inte har någon ny skiva i sikte. Gör vi någonting ihop med Niclas (Frisk) så blir det ju A Camp. Och vi håller sporadisk kontakt, jag talade med honom bara häromdagen.

...bandet på nya skivan:

– Det är i huvudsak Nathan och Eric Johnson, som tidigare spelat i Shins och nu har ett band som heter Yellowbirds, som varit inblandade. Sedan har vi använt lite olika trummisar, bland annat Bengt (Lagerberg) från Cardigans. Det är också Yellowbirds jag kommer spela live med.