Discon finns överallt – som ett finger till hatbrotten
MARKUS LARSSON: Hoppet dör inte förrän musiken tystnar
Efter hatmorden i Orlando är det tydligare än någonsin:
Disco är fortfarande vår tids viktigaste och vackraste protestmusik.
12 juli, 1979.
Det är ett becksvart datum i rockmusikens historia.
Före baseballmatchen mellan Chicago White Sox och The Detroit Tigers arrangerades det ett skivbål på Comiskey Park i Chicago. Över 50 000 rockfans hade samlats för att spränga discoskivor.
Eventet var ett initiativ av den gräsliga radioprofilen och discjockeyn och discohataren Steve Dahl, som på sin tid var sinnebilden av en vit kränkt man. Efter att albumen flugit i luften stormade den upphetsade publiken planen och fick skingras av kravallpolis.
Syftet var enligt upphovsmännen att göra promotion för själva matchen. Men det är svårt att inte läsa in homofobiska och rasistiska undertoner i kalabaliken.
Mot slutet av sjuttiotalet började disco att bli en kulturell och ekonomisk maktfaktor. Efter framgångarna med filmen ”Saturday night fever”, där skådespelaren John Travolta fick sitt genombrott, blev genren mainstream och dominerade hitlistorna i USA. Media lyfte gärna fram att disco var gay, ytligt och höll på att ta över. Rock- och pophistoriens heteronorm höll på att få ett annat narrativ och reaktionerna blev hatiska hos mer rockkonservativa fans och radiostationer, bland annat i form av ”Disco sucks”-rörelsen.
Få gick längre än Steve Dahl när han bildade anti-discoarmén ”The insane coho lips” (The Cohos) tillsammans med sina lyssnare. Han sa att The Cohos krigade för att utrota ”den smittsamma och fruktade sjukdomen disco”. När soul- och discolegenden Van McCoy dog 1979 firade Dahl genom att förstöra hans största hit ”The hustle” i sitt radioprogram.
Discoklubbar dök upp i New York i början av sjuttiotalet. De fungerade som tillflyktsort för etniska och sexuella minoriteter. På dansgolven hittade musik med afro- och latinamerikanska rötter och gaykulturen ett gemensamt och frigörande groove. Ett eget regnbågsfärgat rum där deltagarna fick dansa med och älska vem de ville, avskärmade från samhällets fördömande regler och blickar.
Det var detta rum som Steve Dahl och tusentals allierade indirekt hånade på Comiskey Park i Chicago 1979. Och det var detta rum som Omar Saddiqui Mateen attackerade när han började mörda människor på gayklubben Pulse i Orlando.
Hatet mot homosexuella är universellt. Det finns överallt och i alla kulturer. Samtidigt har gaykulturen skapat en lika universell och global protestmusik i discon. Med dess förgreningar i hiphop, house och alla möjliga former av modern pop hörs disco överallt. Att lyssna är som att ställa sig i ett fredligt, politiskt och inkluderande demonstrationståg.
De grundläggande slagorden om fred och förståelse, systerskap och broderskap, sexuell frigörelse och ökad jämlikhet och rättvisa må låta enkla och naiva. Men det är precis det budskapet som i huvudsak narcissistiska och våldsamma män vill ”pk”-förlöjliga, kväva och i vissa fall döda genom högerextrema hatbrott.
Själv märker jag att Sterling Voids ”It’s alright” från 1986 har flyttat högt upp på min spellista, houseklassikern som Pet Shop Boys senare gjorde en glimrande och nio minuter lång cover på.
Beatet. Pianot. Basgången som vill ta lyssnarna i sin famn och lyfta dem. Texten om att musik är ett av livets fundament, verserna som fortfarande känns kusligt relevanta i dag:
”Dictation being forced in Afghanistan/revolution in South Africa taking a stand
People in Eurasia on the brink of oppression/ I hope it's going to be alright, I hope the music plays forever
Forests falling at a desperate pace/ The earth is dying and desert taking its place
People under pressure on the brink of starvation/I hope it’s gonna be alright”
Hoppet dör inte förrän musiken tystnar.