Ane Brun om sorgen: Kunde inte skriva

Två år hade gått sedan Ane Bruns pappa gick bort, men hon varken kunde eller orkade göra ny musik. Sedan kom allting på en och samma gång.

– När jag började skriva var det tydligt att stora livsfrågor skulle ut. Jag hade en hel lista med idéer, säger hon.

Ane Brun sitter i den ljusa hallen i villan som sedan två år tillbaka fungerar som studio. Huset är beläget på en kulle med utsikt över Frösjön och ett höstgult skogsområde, på golvet ligger ett par leriga gummistövlar.

Höstturnén blev inställd, men det kommer två album.

– Jag har varit mycket själv och gått i naturen. Jag tänker att om det kommer någonting gott ur det här så är det att man har fått chansen att stanna till lite, säger Ane Brun.

Den 30 oktober släpps skivan "After the great storm", en titel som nästan känns profetisk. I själva verket återspeglar skivnamnet känslan Ane Brun kände strax efter att hennes senaste sjukdomsperiod tog slut – vi återkommer till det.

Den 27 november det dags för den andra fullängdaren "How beauty holds the hand of sorrow". Båda är sprungna ur samma kreativa process men med olika sound. Den första kallar Ane Brun för "det äventyrslystna syskonet", den andra för "det lugna".

– Jag började skriva plattorna för två år sedan, innan dess var det två år som var lite "stand still" efter att jag förlorade min pappa. Det var som att jag inte orkade eller kunde skriva musik. Jag kom inte i kontakt med det jag behövde för att skriva texter, berättar hon.

"Viskade 'nej'"

Skivorna bearbetar tunga ämnen: sorgen efter pappan, hur naturen förstörs, världsläget, relationer och ensamhet. Om det inte varit för pandemin hade hon bara hunnit färdigställa en fullängdare, men tack vare bland annat en "semi-lockdown" under ett Oslo-besök hann hon stöpa alla demoversioner i sin rätta form.

– Jag hade försökt att få in alla låtar i "After the great storm"-soundet, stort med mycket produktion, men flera av låtarna viskade "nej, vi kan inte vara så här stora", säger hon.

44-åringen menar att hennes arbete går ut på att placera och komprimera sina känslor och få dem att bli handfasta.

– Det är som att när jag skrev den sista låten så kände jag mig tom, på ett bra sätt, jag hade tömt ut det som skulle ut.

"Andlig upplevelse"

Dörren till hallen står öppen som en försiktighetsåtgärd, utanför blåser höstvindar. I början av artistkarriären diagnostiserades Ane Brun med sjukdomen SLE som har gjort henne riktigt sjuk två gånger. Hur coronaviruset skulle påverka henne är osäkert.

– Min läkare har sagt att jag måste vara extra försiktig, de vet inte helt hur det kan slå ut på de här sjukdomarna. Jag tror också att när man har varit riktigt sjuk som jag har varit, riktigt dålig, på sjukhus och så – man är ganska osugen alltså, konstaterar hon.

Men känslan hon fick när den andra sjukdomsperioden med SLE var över är någonting hon jobbar med för att hitta tillbaka till.

– Jag fick en otroligt stark euforikänsla där. Jag kände nästan att vi alla är en del av universum och skapta av samma celler typ, nästan en andlig upplevelse. Jag fick en otroligt stark känsla av av kärlek, det var nästan klyschigt, berättar Ane Brun.

Hon drar paralleller till det pandemipräglade 2020.

– Det här året har visat att det som betyder någonting är relationerna, hälsan och närvaron. Och herregud vad man har lärt sig att acceptera läget, man lär sig att vara här och nu på ett sätt som hade varit svårt annars.