”Folk visste knappt vem jag var – jag var bara känd som en tramsbyxa”
Josefin Johansson om ”På spåret”, karriären och utbrändheten
Publicerad 2020-06-14
Josefin Johansson och Johar Bendjelloul vann på ”På spåret” för två år sedan och har beskrivits som en succéduo.
Men deras medverkan var allt annat än självklar.
– Någon var helt emot att vi skulle tävla då personen inte alls tyckte att vi gick igenom rutan.
Josefin Johansson, 38, är en kvinna med många strängar på sin färgstarka lyra. Hon kan titulera sig komiker, författare, artist och programledare.
Och ”På spåret”-vinnare, förstås.
Härom året stod hon och parhästen Johar Bendjelloul som slutsegrare i SVT:s populära flaggskepp, men det var långt ifrån säkert att de skulle få lov att tävla överhuvudtaget. SVT var nämligen långt ifrån övertygade om ”Jossars” förträfflighet. Men mer om det lite senare.
Vårens omgång av ”Smartare än en femteklassare” som du är programledare för är till ända. Hur känns det?
– Det var min tredje säsong. Från att jag gick från att vara på superskakiga ben och kastas in en vecka innan inspelning var den här säsongen den absolut roligaste. Det känns som jag har tagit mig an alla lärdomar. Jag brukar inte titta på programmet eftersom jag tycker det är lite pinsamt, men den här gången gjorde jag faktiskt det och jag känner mig jättestolt.
Hur reagerade du när du fick frågan att ta över efter Lasse Kronér?
– Jag sa nog att självklart ska jag göra det. Varför frågade de mig inte redan för tio år sedan? Haha! Efter alla år av att stå på scen i olika sammanhang har jag lärt mig att hantera olika människor och publiker. Allt detta sammanfogat gör nog att jag är ganska bra på att leda det här programmet, jag hade det ganska förspänt.
Du har sagt att du nästan förstår barnen bättre än de vuxna?
– Det kanske är att slå sig själv för bröstet att säga att det är så och att jag har barnasinnet kvar. Men kanske det… Jag tycker om att leka, det är jätteroligt. Det känns som jag och kidsen har rätt mycket gemensamt. Jag läser dessutom deras böcker som ”Harry Potter” och jag gillar diadem och enhörningar.
Blir det ytterligare en säsong med dig som programledare?
– Det vet jag inte riktigt, det beror på. Jag ska förhoppningsvis ut och turnera med min föreställning nästa vår och det är då som programmet brukar spelas in. Vi får se hur allt passar ihop. Men jag är i grunden en komiker som gillar att vara på scen. Jag tycker jättemycket om att vara programledare, men ser fram emot att få möta en levande publik.
Kvinnliga komiker har då och då varit upphov för kritiska debatter och vilda diskussioner. Hur går tankarna kring det?
– Det är mycket bättre nu än när jag började för tio år sedan, då var vi också jättefå tjejer. Det var inte så mycket killarnas fel eller någon annan ond kraft eller patriarkatet överlag. Men det har hänt otroligt mycket.
Kändes det frustrerande i början?
– Ja, men så känns det väl för alla om man befinner sig någonstans där man är undantaget? Om man kommer in i ett rum och varken ser ut eller låter som de andra eller inte är av samma åsikter så blir man ju automatiskt utanför, hur mycket jag än önskar att det inte vore så.
För två år sedan vann du och Johar Bendjelloul ”På spåret”. Var det självklart att tacka ja?
– Det var det verkligen. Visst kändes det otäckt men jag hade ingen fallhöjd, folk visste knappt vem jag var och jag var bara känd som en tramsbyxa. Då var det värre för Johar som jobbade på P1 och var en duktig journalist som ställde tunga frågor till politiker. Jag hade inte så mycket att förlora. Men jag insåg att det fanns en risk att jag skulle göra bort mig.
Hur gick det till när du och Johar parades ihop?
– De ringde och frågade mig om jag var sugen att testa ”På spåret” och det ville jag. Sedan frågade de mig vem jag ville vara med. ”Någon som kan något”, svarade jag. Då föreslog de Johar och jag tänkte att han verkar proper, så vi kör på det. Vi fick göra ett testprogram under en castingdag och vi sa att vi skulle ses innan och ta en kaffe och snacka lite. Vi hade jättekul och klickade direkt! När vi väl gick in i testburen och fick gissa på filmer som Kristian Luuk spelade upp så lekte vi och jag trilskades lite med honom och frågade om han verkligen visste vart vi var på väg.
– Men efter castingen ringde producenten och sa att ”vi har haft lite olika åsikter om er och det har varit diskussioner, men jag tror på er och vill att ni ska vara med”. Någon var helt emot att vi skulle tävla då personen inte alls tyckte att vi gick igenom rutan.
Du har förklarat att du kan bli smått vansinnig när Johar får ”tunnelseende”?
– Jag har förstått att jag nog uppträder rätt bra under stress, och jag tycker om att ha koll på saker. Johar kan noja in på ett enda långt spår och jag sitter där och bara ”hallå Johar?”. Men oftast har det lett oss väl, när han drar så är det rätt. Men paniken innan… Vår framgång och det som gjort att vi ändå har lyckats prestera ganska bra är att vi ändå får varandra att slappna av. Det måste man göra, annars går det inte. Är man helt uppe i varv kan man ju inte komma på grejer.
Hängde ni ofta utanför tv-studion?
– Absolut, vi har hängt ganska mycket. Man lägger upp taktik och vi gjorde ett event av det hela. Vi åkte ner till Göteborg och satt bredvid varandra på tåget och hade lunch med oss som vi åt tillsammans. Det blev som ett kollo. Vi har blivit goda vänner, men det är något speciellt när man gjort en sådan grej tillsammans. Det kändes ibland som om man hade varit med om en bilolycka, det är ett sådant superintryck man utsätts för och man fokuserar så hårt. Det känns nästan som jag och Johar har varit ute i krig tillsammans, så man får ett band till varandra.
Kan det bli ytterligare en tävlingsomgång för er?
– Jag tror inte det är aktuellt, det är nog dags för nya förmågor. Jag tror nog inte heller vi kommer få frågan, men det trodde jag i och för sig inte förra året heller. Men det är väldigt roligt även om man har ångest från inspelningens slut tills det ska sändas.
Får du många reaktioner på din färgstarka framtoning?
– Någon på P4 påpekade att jag har ett rätt vanligt namn och undrade om jag hade skaffat luggen bara för att folk skulle känna igen mig. Ja, lite kanske. Jag och mamma började experimentera med hennafärg på mellanstadiet, jag kom igång på allvar i gymnasiet och det var svart hår, dreads, lila slingor… Håret har varit ett pågående projekt. Men jag tycker det är kul att pynta mig överlag och jag blir glad när jag ser mig själv i spegeln. Så tycker jag att alla borde ha det.
Barn kan ju vara rätt taskiga mot varandra. Fick du skit för ditt yttre?
– Nej, jag blev inte speciellt nedtryckt. Men jag har en grundmurad trygghet och min mamma uppfostrade mig till att göra min egen grej och inte låta folk trycka ner mig. Jag har alltid varit trygg i vad jag gör och har nog rätt gott självförtroende. Men även jag har mörka stunder och kan bli deprimerad och jag har även varit utbränd.
Jaså?
– Jag har aldrig fått en diagnos men 2010 blev det för mycket. Jag gjorde Morgonpasset på Sveriges Radio, skrev skämt, höll på med en bok, skrev på ett manus och gjorde också podcasts. Helt plötsligt satt jag bara och grät och kunde inte göra någonting. Jag glömde hur jag hade kommit till ett visst ställe och vad jag hade för kod till mitt kort. Då fick jag ta det lugnt ett tag.
Hur hanterar du stress idag?
-– Ganska väl, det blir också väldigt tydligt när jag blir stressad. Vid varje motgång känns som världen ska gå under. Då är jag bra på att tacka nej till saker, och jag har turen att ha råd med det. Men jag har blivit bra på att lyssna på kroppens varningssignaler.
Hur har ditt liv påverkats av coronapandemin?
– Allt ställdes in och i början var jag superdeppig. Sedan slog det mig att jag gör musik samt skriver på en bok, så jag har att göra. På ett sätt blev det en rätt skön paus. Men jag blev också jättesjuk i vad jag hoppas var corona. Jag väntar fortfarande på testresultatet. Det här var i mars och jag fick problem med andningen och hade även många andra klassiska symtom.
När det kommer till kärleksfronten har du lyckat sopa igen alla spår?
– Haha! Men det har aldrig varit en stor del av min karriär. Jag tycker också det blir så bedömt om man har en människa bredvid sig eller inte. Jag tänker att det är roligare om jag får vara min egen och bli bedömd för det jag gör.
Får vi fråga om du är upptagen eller singel?
– Fråga får ni… Men jag har varit rätt öppen med att förra sommaren var en riktig Tinder-sommar. Jag vet att Hänt Extra skrev att ”stackars Josefin är på Tinder”, men det är ju jättekul med Tinder!
Du känns väldigt barnkär. Är egna barn något du drömmer om?
– Det är jättekul att vara med barn… Men inte alltid har jag väl förstått när alla människor med barn pratar om dem. Det hade varit väldig roligt att få klä ut en egen liten Josefin. Eller att ha en liten dragqueen hemma, det hade varit strålande. Men jag har så himla kul nu och jag har ett toppenliv. Jag är också så himla rädd för att ångra mig. Jag har träffat föräldrar som jag umgås med som säger att det kanske inte är det bästa de har gjort, men nu är det så här. Jag ska inte säga aldrig, det kanske händer något och plötsligt har jag barn. Men det är inget jag suktar efter, jag gör så mycket annat.