Nu lär många svenska ”kulturmän” oroa sig för vad som ska avslöjas

Och så trodde vissa att det bara var inom media som cheferna höll sina favoriter till mansgrisar under armarna…

Herregud, med 456 kvinnors skakande vittnesmål har Harvey Weinstein-gate även nått den svenska film- och teaterbranschen.

Bäva månde svenska kulturmän just nu.

Det började med att några modiga skådespelerskor avslöjade hur en av Hollywoods största filmmoguler, Harvey Weinstein, hade försökt eller lyckats förgripa sig på dem.
Hans karriär är över. Det verkar bara vara en tidsfråga innan han blir häktad för några av övergreppen.
#Metoo-kampanjen tog fart runt hela världen. Här i Sverige har det mest handlat om kända mediaprofiler inom tv, radio och tidningar som anklagats för våldtäkt, sexuella övergrepp och trakasserier. Och om chefer som har blundat. Nu pågår utredningar i flera mediehus. Några karriärer lär vara över, några chefer kan ryka.


Nu har 456 skådespelerskor, många av dem våra allra största namn i branschen, gått samman i ett gemensamt upprop i Svenska Dagbladet. De berättar skakande historier om våldtäkter, sexuella övergrepp, tafsande, maktmissbruk, förnedring, hot. Det handlar om producenter, regissörer, skådespelarkollegor med flera som alla har kommit undan med det.
Att vara det så kallade manliga geniet tycks förlåta nästan vilket mansgrisigt beteende som helst. Åtminstone bland de (oftast män) som bestämmer. Eller så låtsas de inte har sett eller hört någonting.
Har ju själv hört en hel del hårresande skvaller genom åren, fast mest om fylla, droger, otrohet, översittarfasoner, allmänt svineri. Har ju viss förståelse för att det inte direkt är just en manlig filmskribent som dessa skådespelerskor har velat öppna sig för om sådant här, ens off the record.


Jag är inte förvånad över att det har rått en tystnadskultur kring detta inom såväl film-, tv- och teaterbranschen, som inom media.

I denna utåt sett glamorösa värld jobbar många under frilanskontrakt. Många är rädda om jobbet de har just nu. Eller nästa tänkbara jobb. Tala är silver, tiga är guld, så man inte betraktas som jobbig av de som bestämmer.

Nu lovar/hotar detta kvinnliga skådespelaruppror att ta detta vidare på olika sätt.

Man kan mellan raderna ana att de kanske ställer till med någon slags föreställning.

Och som de skriver: ”Vi kommer att ställa de ansvariga till svars och låta rättsväsendet göra sitt jobb när det finns anledning till det”.

Åtskilliga kulturmän lär nu ha skäl till en nervös oro inför vad som komma skall.

Många karriärer på och bakom scenen, på och framför film- och tv-kameror, kan snart raseras när all smutsig byk ska tvättas.


Nästa år satsas åtskilliga skattemiljoner på att fira 100-årsjubileet av Ingmar Bergmans födelse. Det handlar om filmer, teateruppsättningar, böcker, dansföreställningar, musikkompositioner och allt möjligt annat.

Snacka om att det i fotspåren på #Metoo-kampanjen lätt kunnat komma smolk i den bägaren, om han inte hade gått bort för tio år sedan. För Ingmar Bergman var ju inte bara urtypen för ett manligt geni om vi tänker på vad han åstadkom. Om vi sätter in uttrycket kulturman i #Metoo-kampanjens kontext, var han väl också med sitt maktfullkomliga sätt att dominera svenskt kulturliv dess överstepräst.
Häromkvällen, på en tillställning där jag stötte ihop med ett antal äldre skådespelare, pratade vi, naturligtvis, #Metoo. Om hur Ingmar Bergman skulle ha reagerat på det som händer just nu, som förhoppningsvis blåser bort en gammaldags mansgrisig kultur, sa en av våra allra mest kända skådespelerskor:
– Bergman (skratt), han skulle ha stått över allt sådant. Han var ju djävulen själv!