Ett apcoolt kvinnodjur – utan långa ögonfransar
Sylvia Balac om den systematiska sexualiseringen i tecknade filmer
Äntligen. Med Apan i ”Kubo och de två strängarna” har vi fått ett kvinnodjur på film som inte apar sig.
När jag går på skogspromenad har jag aldrig kunnat avgöra om det är en manlig eller kvinnlig ekorre jag ser i trädet. Det har heller inte känts viktigt att veta. Men sådan otydlighet är inget för Hollywood.
Ser figurerna i animerade filmer ut som de djur de ska föreställa är de per definition manliga, medan de få kvinnliga karaktärerna pyntas med det vi människor har bestämt är kvinnliga attribut.
Det kan vara en rosett i pälsen på Gidget, den fluffiga hunden i ”Secret life of pets”.
Det kan vara lite runda former och förföriskt långa ögonfransar, som på flodhästen Gloria i ”Madagaskar”-serien.
Eller så kan man gå ”all in” som skaparna av karaktären Scratte i supersexistiska ”Ice age”-filmerna. Denna sabeltandade ekorrhona, som beskrivs som manipulativ, har inte bara enorma ögon och ögonfransar som fladdrar under kilovis blå ögonskugga, utan dessutom gungande höfter och en hävande byst.
Disneys ”Zootropolis” bryter trenden litegrann genom att huvudpersonen Judy Hopps är en tuff tjej, men likt förbannat har hon en kropp som är mer lik Jennifer Lopez än en kanins.
Det vore ett under om barn inte påverkades av denna systematiska sexualisering i deras filmer. Och desto roligare då när det dyker upp en figur som krossar normen.
Apan i bioaktuella ”Kubo och de två strängarna” är apcool och aptuff – samtidigt som hon ser ut just som – en apa. Och att kvinnor får vara djur fullt ut kan paradoxalt nog ses som ett bevis på vårt människovärde.
Läs Karolina Fjellborgs recension av ”Kubo och de två strängarna” här.