Tommy Salo visar att något är fel med ”Mästarnas mästare”
Vem var det?
Vem var det?
Vem var det som kasta in Tommy Salo igen?
Säg vem det fucking var.
Det är enkelt. Är Tommy Salo kvar i avsnitt åtta har något gått fel. Grenarna är inte tillräckligt utslagsgivande, deltagarna för få, räddningsplankorna för många.
Hockeygubbens första plumpar får vi sätta på sjukdomskontot, men efter tillfrisknandet presterade han precis lika svagt. Tommy kunde kasta boll och sandpåse hyfsat, han kunde hålla stadigt i en järnpinne, mer var det inte.
Memory? Balansgång? Gripkraft? Snappa glasstavar? Inte hans grej.
Och det är ju okej. Du ska inte behöva skämmas över din medverkan. Men i ett fysiskt tävlingsprogram ska du heller inte vara två steg från final med en sådan resultatrad.
Den personen gjorde ett sämre jobb än Tommy
Den stora missen skedde på planeringsstadiet när för få idrottare bokades in. Men väl på plats i Grekland fanns chanser att skära bort eftersläntrarna utan att någon skulle ha klagat. I det webbsända Mästarkvalet var Salo fyra minuter långsammare än 70-årige Kjell Isaksson på hinderbanan, men det hade i slutändan ingen effekt. Vem kastade in målisen i leken igen? Den personen gjorde ett sämre jobb än Tommy.
Det ledsamma är att toppstriden också blivit lidande. Huruvida Anders Södergren eller Carolina Klüft blir immun är egalt så länge bottenskiktet är oceaner bakom. Jubelidioten, det förtjusande mästarprovet, visade med all tydlighet hur stor klyftan var: i den inledande bildsplitten såg vi Salo halka efter fram till det första hindret, det som var fem meter bort.
– Jag är jättenöjd med mitt lopp. Jag har aldrig gjort det förut och kan inte göra det mycket bättre heller, sa han efter att ha blivit dunderjumbo.
Han förlorade sedan nattduellen mot Marita Skogum och fick därmed lämna ”Mästarnas mästare” igen.
En 17 år gammal händelse hanteras likt ett blödande sår som inte tillåts läka
Det svider att skriva det här, för jag förstår hur hårt det framstår. Men jag lovar, det är ingen kritik mot personen Tommy Salo. Han var en ypperlig idrottsman och en berömvärd person som tyvärr plågats av depressioner efter karriären.
Han har orättvist fått sitt dryga decennium i världseliten nerkokt till två aparta ingripanden: först den märkliga slajdräddningen som gav OS-guld 1994, sedan den infumlade pucken mot Vitryssland åtta år senare.
”Mästarnas mästare” hade kunnat nyansera bilden av den fallna hjälten, exempelvis genom att berätta att han var lysande i OS-gruppspelet 2002, överglänste stjärnor som Dominik Hasek och Curtis Joseph och hade högre räddningsprocent än 1994 (89 mot 92). Att släppa fyra puckar mot Vitryssland är inte illa – skulden var utespelarnas, de som bara fick in tre mål mot en B-nation (Kanada och Ryssland gjorde sju).
Men i programmet visas inte ens tavlan. För att skona målvakten? Effekten blir den motsatta, att en 17 år gammal händelse hanteras likt ett blödande sår som inte tillåts läka.
Det var verkligen synd.