Kärlekens färg är definitivt orange
Markus Larsson om enda festivalen där stämningen fått en färg
Neil Young på Roskilde den första juli, 2016.
Det är den känslan man jagar.
Och det är den känslan som är så svår att lämna.
Roskilde är den enda festivalen jag vet där stämningen fått en färg:
Orange.
Det syftar på färgen på största scenens tältduk och den atmosfär som finns runt den danska valvbågen.
Men ”orange feeling” är mer än en hashtag i sociala medier.
På något sätt genomsyrar den känslan och vibben hela området.
Festivaler måste ha en egen karaktär och genomarbetad grundfilosofi. Annars blir det lätt kallt och själlöst. Scenerna kunde i så fall ha stått var som helst. Vad sägs om ett flygfält utanför Linköping, till exempel?
I Roskilde är musik inte bara ett underhållande tidsfördriv. Under årets slogan ramas rocken in av aktuella och politiska frågor som digital övervakning, global uppvärmning, mänskliga rättigheter, jämlikhet mellan könen och flyktingkrisen.
Visst händer det skit även på Roskilde. Det drabbar alla platser där tusentals människor samlas och festar tillsammans. Men jag är övertygad om att Roskildes mångkulturella själ, att festivalen donerar vinsten till välgörande ändamål och varje år lyfter fram viktiga politiska frågor i programmet kan påverka hur besökarna behandlar varandra på plats.
För många är Roskilde mer än en festival. Det är en attityd.
Och om det låter flummigt blir allt väldigt konkret så fort man ställer sig framför någon av scenerna.
Ingen artist lämnas i sticket. Alla som uppträder får ofta ett maximalt stöd. De flesta som har varit här vet vad jag pratar om. Det är inte underligt att många av de bästa och mest omtalade konserterna sker i det välorganiserade och gräsdoftande kaoset i Roskilde.
I år minns jag kanske bäst hur Silvana Imam rusade fram i ”Pussy riot”-mask och PJ Harveys mörka och högintensiva spelning på den finaste och bästa scenen jag känner till - Arena.
Men det var ett ytterst välbekant namn från Kanada som till slut stängde butiken och svalde nyckeln.
Jag har svurit i många år över att jag inte såg Neil Young i Roskilde 2001. Men efter fredagens klassiker det lite lättare.
”Shakey” har samma förhållande till Roskilde som Bruce Springsteen har till Ullevi. Det händer ofta något med honom och musiken och publiken här som är omöjligt att sätta fingret på - men det är den svindlande känslan och livspulsen som Young skapar i tre timmar det som man ständigt jagar på festival efter festival, konsert efter konsert, år efter år.
Det var som att stå och titta på glödbädd som fattar eld och växer till en skogsbrand.
Efteråt är jag åter igen övertygad om att kärleken inte är röd.
Den är orange.
Markus topp 3
1 Neil Young + Promise Of The Real (konsert, Roskilde)
Lär glömma bort mycket från 2016, men inte de rasande starka versionerna av ”Winterlong” och ”Powderfinger”. Den unga kraften i bandet Promise Of The Real får Neil Young att kännas förälskad i sin musik igen.
2 PJ Harvey (konsert, Roskilde)
På listan över Skandinaviens bästa festivalscener kommer Arenascenen i Roskilde på plats ett, två, tre, fyra och fem. En perfekt plats för PJ Harveys senaste turné. Luften blixtrade nästan av laddningen.
3 Silvana Imam (konsert, Roskilde)
I Imams distade version av hiphop blir ilskan en varm och inkluderande och upplyftande kraft som behövs mer än någonsin.