I dag är jag larvigt stolt över Sverige

Fredrik Virtanen om artisterna som hjältar i kampen mot rasismen

Rasisterna är tillbakapressade nu, och idolerna hjälper äntligen till.

Kändislåten ”Alla kan göra nåt” är en storartad insats.

”Hela Sverige skramlar”-galan i morgon blir en episk uppvisning i humanism. Episk!

Herr Plura inleder ”Alla kan göra nåt” med raderna:

”Vi har sett hopplösheten - hur murarna byggs högre / Rädslan i blicken - hos dom som gjorde resan över”. Herr Mauro Scocco fortsätter: ”Vi kan visa oss själva nu - vad vi är gjorda av / Genom att sträcka ut en hand - till dom som inget har”.

Grötigt. Inställsamt. Sentimentalt. Underbart!

Här har vi två stora rockpoeter som varken är kända för socialt engagemang eller för svaga texter som plötsligt visar socialt engagemang och sjunger en svag text. Det är så fint. Det är att göra något. Det är att visa vad de är gjorda av.

Naturligtvis rullar hånet, liksom varenda kändis - eller vilken människa som helst - hånas och rent av hatas för att de skriver på upprop, samlar in pengar eller på annat vis försöker vara Bono.

Komikern Ricky Gervais formulerade det perfekt på 140 tecken:

”Remember, if you do a good deed, some fuckwit will always ask why you’re not doing a different good deed. They’ll be doing nothing of course”.

På så vis är välgörenhet likt antirasism - de som kämpar mot rasism får påfallande ofta höra att kampen bedrivs på ”fel sätt” av dem som inte gör ett skit.
 

Jag har inte träffat komikern Henrik Schyffert på åratal, och då grälade vi troligtvis, men skulle jag se honom på gatan i dag skulle jag kyssa honom smack på munnen. Han gör verkligen något. Herr Schyffert utsätter sig. Naturligtvis är de flesta på hans sida men notera hatet, hånen och försöken till misskreditering när han skriver inlägg på Facebook om att ”Det kostar oss alltså två quattro stagionis, en stor Fanta och ett Netflix-abonnemang att rädda livet på 80 000 människor i år.”

Antirasism och humanism kostar, numera. Fråga sångerskan Malena Ernman. Fråga skådespelaren Morgan Alling. Fråga vem fan som helst. Rasisterna är välorganiserade och skrämmande och bredvid står cynikerna och hån­flinar. De hatar hygglighet mer än de hatar diktator al-Assad. Cynikern och rasisten enas i tron att de är smartare än humanisten, att de genomskådar, att de vet hur det egentligen ligger till. Det vet de förstås inte, det är ideologi. Det är vänster, mitten och liberaler mot nationalkonservativa och fascister. Så har det alltid varit och så lär det alltid vara.

Och den som tiger är medlöpare.

Därför är jag så larvigt stolt över Sverige just nu, och så stolt över att svenska idoler kliver upp i en extraordinär krissituation. Det här är inte tiden för finlir, här krävs stora plakat för att påminna makthavarna om att vi är en nation av humanister.

Därför anser jag just nu att ”Alla kan göra nåt” med Mauro Scocco, Plura Jonsson, Patrik Isaksson, Uno Svenningsson, Sarah Dawn Finer, Molly Sandén och Lilla Namo är världens bästa låt. I morgon avslutar den ”Hela Sve­rige skramlar - en konsert till förmån för människor på flykt” i Globen och jag vet redan att det kommer att bli en fantabulös gala.
 

Det spelar ingen roll om ljudet är helkass, om Carola och Lars Winnerbäck glömmer sina texter, om Filip & Fredrik snubblar av scenen, om Jonas Gardell tappar rösten eller om David Batra, Gina Dirawi Petra Marklund, Fredrik Lindström och Tomas Ledin kissar på sig - det kommer att vara fantastiskt.

För att de är där. För att de gör någonting i stället för ingenting. De är lika stora hjältar som alla volontärer som kokar soppa och ger bort sina sista kläder. Det finns ingen anledning att rangordna olika människors olika engagemang. Sådant ägnar sig rasister och cyniker åt, medan människor flyr från mord.

Fråga Fredrik

Jag älskar också ”Bobby Fischer against the world”. Men ... menar du alltså att ”Pawn sacrifice” är i samma klass? Tobey Maguire som Bobby Fischer???? Hm ...

SVAR: Ja! Okej, kanske är lite mycket spekulationer om hur han upplever sin paranoia och för lite schack mot Spasskij, men ja - gå på bio på fredag och se själv.

Veckans ...

VECKANS BABES. SVT, TV3 Play, TV4 Play, Kanal 5 Play, Aftonbladet TV, Expressen TV, Dagens Nyheter, Dagens Industri, Sydsvenska Dagbladet, Helsingborgs Dagblad och Sveriges Radio - som alla sänder ”Hela Sverige skramlar”-galan från Globen i morgon, från klockan 9 på morgonen. Se krönikan.

TV-SERIE. ”Modus”, TV4. Klichéfylld men välgjord polisthriller. Men varför visas morden så extremt våldsamt och blodigt? Det är sjukt, TV4, sjukt!

ALBUM-WOW. Även jag har tröttnat på Bob Dylans arkivrensningar men detta! Den 6 november släpps ”The cutting edge 1965-1966: The Bootleg series vol. 12” som fokuserar på mästarens allra största period då han släppte tre storverk - ”Bringing it alla back home”, ”Highway 61 revisited” och ”Blonde on blonde” - inom 14 månader. ”På 6 cd finns ej tidigare presenterade Dylan-sånger, inspelningar från repetitioner samt alternativa tagningar av Dylans välkända låtar och dessutom hela sessionen för ’Like a rolling stone’”, skriver skivbolaget som dock också utlovar en best of-dubbelcd. De riktiga dårarna kan köpa en 18 cd-variant ...

STJÄRNA. Joaquin Phoenix. I Woody Allens nya filosofikomedi (premiär fredag) ”Irrational man” - om en drucken lärare som försöker sig på det perfekta mordet - lyckas Phoenix nästan, med bara nästan, att inte låta som Woody Allen, vilket alla skådespelare i alla Allen-filmer annars alltid gör. Bra, Oakinn.

GUBBPOPALBUM. ”Songs to play”, Robert Forster. Någon som minns The Go-Betweens? Inte jag heller men det här är verkligt fin solopop, hans sjätte album. ”Learn to burn” låter som ett hipster-AC/DC och textraden ”please don’t twitter, let me imagine you” sammanfattar Forsters delvis ironiska, delvis blödande romantik. Finsmakarfolkpop för alla som alltid saknar The Magnetic Fields.

Hjälp, vad händer? Vi förklarar
flyktingkaoset