The Mamas kan vara helt chanslösa i ESC
Uppdaterad 2020-03-18 | Publicerad 2020-03-07
En poäng.
The Mamas vann med en poäng.
Det där kommer man inte att få skriva ofta.
The Mamas vann med en poäng över Dotter. Vissa saker måste man upprepa för att tro på.
En tämligen död final fick ett helt annat liv precis mot slutet.
Det stod mellan Dotter, The Mamas och Anna Bergendahl enligt förhandstipsen. Men jag lovar, ingen kunde ha tippat det här slutet.
The Mamas är värdiga vinnare. Men vann rätt låt? Spontant svar: nej.
Det är högst osäkert hur ”Move” kommer att funka i Rotterdam. Sverige prövade ifjol med ett mycket liknande bidrag. Och jag behöver knappast tjata om vad ESC-tittarna tyckte om ”Too late for love” när det verkligen gällde.
Inget vet säkert om en låt lyckas i Eurovision eller inte, men det fanns antagligen inte någon ESC-vinnare i årets startfält. Sverige får nöja sig med att bli topp tio igen. På sin höjd.
Årets final utspelades egentligen inte i kväll. Den hände i Eskilstuna förra helgen.
Hall Of Fame-paraden under Andra chansen blev den självklara höjdpunkten. Det var enda gången som själva programmet lyste upp på riktigt.
Frågar ni mig är det fortfarande nästan lättare att minnas uppvisningen av Tomas Ledin och Björn Skifs än vem som vann tävlingen i år.
Den stora frågan är varför inte just Ledin och Skifs fick uppträda under finalsändningen i stället, förslagsvis innan de avgörande tittarrösterna lästes upp. Då hade programmet haft ett helt annat krut. SVT hade gått ut med en smäll.
I stället fick vi sitta och titta på när Babben Larsson sjöng John Lundviks ”Too late for love”.
Babben Larsson?
Tolka nu inte detta som en diss. Babbens version var mycket fin, men varför? Det finns hundratals andra och mer logiska val för just den uppgiften. En vanlig popartist, till exempel.
Noterar att Babben nyss hade premiär för att annat program på SVT. Närmare bestämt den här helgen. Men vilket lyckligt sammanträffande. Oj oj oj. En tre minuter lång reklamplats i Sveriges största tv-program leker man inte bort. Grattis.
Vän av ordning undrar naturligtvis om SVT har blivit TV4. Och om det är rätt väg att gå?
I år var Melodifestivalen åter igen en skugga av sitt forna jag. Trist och intetsägande var budorden för vartenda program utom Andra chansen.
Med tanke på den politiska situationen är det inte förvånande. Högerpopulisternas ständiga och tjatiga attacker på public service har uppenbarligen gett effekt.
I år ville tävlingen inte sticka ut någonstans. Inget fick orsaka en enda liten Twitter-storm. Inte manuset, inte humorn, inte mellanakterna, inte green room, ingenting.
Men det är inte bara SVT:s ”fel” att programmet i år kändes som en lågbudgetversion av, exempelvis, 2012 och 2016. Det verkar inte som att skivbolagen, låtskrivarna och artisterna vill vinna ESC längre. Skivbolagen satsar definitivt inte lika mycket pengar på bidragen som förr.
Jämför allt ni såg i år med, säg, Loreens ”Euphoria” och Danny Saucedos ”Amazing”. Känns det inte lite tomt?
Likriktningen för hitsen på Spotify märks även här. Det skapas inte längre enskilda bidrag som blir klassiker i den mycket speciella, frustrerande och roliga bubblan som är Melodifestivalen.
Men det är kanske den här nivån som tävlingen ska ha. Det kanske ska vara ett stillsamt tv-program som lockar mellan 1,8 till 2,5 miljoner tittare under deltävlingarna varje vecka, och inte något mer och större. Ett sorts komplement till ”På spåret”.
På det sättet kan årets säsong bli historisk. Det kan vara slutet på en epok och början på något helt annat.
När eftertexterna efter finalen började rulla kändes allt konstigt och vemodigt.