Helen Alfredssons stora sorg – inför Mästarnas mästare

”Glad att jag hann fram till pappa innan han dog”

Kristoffer Bergström

Segrar, förluster, succéer, kontroverser – och den destruktiva tiden som fotomodell i Paris.

Ingen svensk idrottare har levt ett liv som liknar Helen Alfredsson.

Ändå stod hon oförberedd på vad som skulle hända dagarna före hennes första avsnitt av Mästarnas mästare.

– Jag är bara glad att jag hann fram till pappa innan han dog, säger hon.

Såhär tänkte sig inte Helen Alfredsson att dagarna fram till premiären av Mästarnas mästare skulle bli.

Sedan inspelningen i september 2016 har hon hållit kontakten med de fem andra i gruppen. Tonen i deras chatt-app har varit frisk och hjärtlig. Hur kommer vi att gestaltas? Hur ska klipparna få med alla skratt, allt smart vi sa, allt det idiotiska? Och ni, ärligt talat, var inte det första gänget tråkigare än vi?

Men mitt i den pirriga väntan ringde mobilen. Hon berättar på telefon om hur allt kastades om på ett ögonblick.

– Pappa gick bort i fredags. Han hade varit dålig i tre och ett halvt år och jag hade varit beredd fem gånger förut när samtalen kommit. Men varje gång hade det varit något annat. Den här gången... den här gången var jag i USA och hann precis till honom i Sverige.

Kunde ni prata med varandra?

– Jag brukade ringa honom fem gånger i veckan och gå upp med mat till honom ibland. Den här gången visste han att vi satt med honom. Någon frågade "vill du ha något att dricka?" och han sa "nej tack". Då fick han vatten ändå och sa bara "okej". Mer än så var det inte.

Var det cancern som tog honom?

– Nej, det var väl det enda han inte hade. Det värsta var svår hjärtsvikt som ledde till njursvikt. Hemsk artros. Han hade varit tvungen att amputera benet för en knäoperation ledde till sjukhussjukan och han blev aldrig av med infektionen. Men annars var han glad och tokig som alltid.

Hur var din pappa?

– Han hette Björn Alfredsson och vann sex SM-guld med RIK i handboll. Min familj var emotionell, antingen var man förbannad eller skrattade. Det var inte mycket andra lägen på oss. Jag trodde att det skulle vara lite lättare, det här, men det var hemskt att se vart han hamnade. Det fina var att även om pappa var sjuk så var han på förvånansvärt gott humör.

Vilken roll hade Björn i att du hittade till golfen som elvaåring?

– Han spelade på Gullbringa (en golfklubb norr om Göteborg, reds anm) men jag vet inte varför jag hamnade där. Jag red och spelade handboll men var för lat för att ha häst och fick i stället en järnsjua. Jag hade temperament och var spejsad men golfen fångade min fokusering.

Var du ofta i trubbel?

– Hahaja. Jag kunde inte hålla käften och det har inte blivit bättre. Jag åkte ut från skolan för att jag aldrig kunde hålla tyst i klassrummet. Fick sitta längst fram med näsan mot svarta tavlan ett par veckor, men lärarna var så dumma att de flyttade tillbaka mig och då blev jag så glad att se dem där bak att jag pratade ännu mer.

Vad hade du för betyg?

– 4,0. Jag var inget dumhuvud. Matte var enkelt, det var bara att fatta.

Men det krävdes golf för att kanalisera energin?

– Ja, först nu när jag är femtioett förstår jag vad varför det gick så bra för mig. Min hjärna blev lugn av stress. Det finns olika grader av ADHD, jag vet inte vilka bokstäver jag hade, men jag kunde sitta och läsa och inte höra annat i rummet.

När förstod du att du var duktig?

– Aldrig. Jag hade inga mål eller grejer. Jag var med i stadslaget, JSM, juniorlandslaget, junior-EM, åkte till college i USA, Europatouren, blev tvåa på VM och en dag sa Trygg-Hansa att om jag ville prova att spela mer så skulle de sponsra. Jag testade. Jag behövde betala räkningarna. Tjugofem år senare är jag här.

Vi behöver hämta andan för att greppa vad Helen Alfredsson hastar igenom på ett par meningar. Mellan 1989 och 2013 tillhörde hon världseliten i golf och vann tjugotre tävlingar, varav en major. Hon spelade Solheim Cup åtta gånger, var kapten för Europas lag och svingade i karriären hem över 50 miljoner kronor i prispengar.

När hon porträtterades i amerikanska och brittiska magasin blandades golfresultat med privatliv. Alfie körde motorcyklar och jaktplan, svor som en sjöman, hade en förbjuden romans på college, tappade dramatiskt i en stortävling efter en busringning, fäste en bild av en motståndares ansikte på en docka och kallade Annika Sörenstam "robotlik".

2007 slog The Guardian fast att Alfredsson var "den mest intressanta, den mest uppfriskande och emellanåt den mest förkrossande" golfspelaren att prata med i hela världen. I den intervjun berättade svenskan om halvåret som fotomodell i Paris i tonåren där hon festade och levde på kaffe och äpplen.

"Jag kan se tillbaka på mig när jag låg och kräktes på toaletten på en nattklubb" sa hon.

– Jag har alltid fått höra att jag är lite udda och knäpp, men i min värld stämmer inte det. Mina kompisar är tack och lov udda också. Det är svårt att veta hur någon uppfattar en så det enda som intresserar mig är om man tycker att jag har ett stort hjärta.

Varför åkte du till Paris?

– Jag var sjutton år och hade gått ner femton kilo när någon plockade upp mig. Mina föräldrar hade gått igenom en skilsmässa och jag var på väg att få anorexia, så jag ville bara dra. Men det var ett sketet beslut.

Du blev fotomodell?

– Ja. Jag som var världens pojkflicka och inte gillade makeup och alltid hade varit överviktig och fräknig. Jag hade alla fel.

Fick du några jobb?

– Ja, men de passade inte mig. Jag smååt inte som de andra så jag blev jättesmal.

Festade du mycket?

– Alla agenturer hade fria inträden på alla nattklubbar, såg jag såg en del droger, men jag drack inte mycket då heller.

Spelade du golf?

– Nej. Jag försökte spela tennis eller springa men fick inte. När jag åkte på landslagsläger i Italien frös jag och orkade bara spela nio hål. Då förstod jag att något var fel.

Du lämnade Paris efter ett halvår. Det låter som ett viktigt beslut för din golfkarriär.

– Ja, gud ja, jag hade varit naiv och dum i huvudet. Tänkte att "gud så fräckt". Men det var allt annat än fräckt, så jag är glad att jag åkte.

Varför bosatte du dig i USA?

– Jag gick på college i Kalifornien, var kvar fyra år i San Diego, bodde fjorton år i Los Angeles och bröt upp när jag träffade Kent och flyttade till Florida.
Kent heter Nilsson i efternamn och var hyllat hockeyproffs i NHL. De gifte sig 2005, levde ihop i elva år och skiljde sig i vintras. Om den saken vill Helen inte säga mer än att de fortfarande är kompisar.

Varför gifte ni er på Hard Rock Café?

– Vi reste mycket och hade svårt att hitta en plats, vi hade kompisar överallt, så vi låtsades ha 40-årskalas och bjöd in vännerna dit. De kom i jeans och skjorta och utan presenter. Det var jättekul när de fattade att det var ett bröllop och höll spontana tal som hördes ut genom fönstren. Jag älskade Pippi när jag var liten, jag var ju rödhårig och mamma flätade mig, så i ett tal sa min bästa kompis att nu har Pippi varit på de sju haven och träffat Herr Nilsson.

Hur var livet som ambulerande golfspelare?

– Jag trivdes med gruppen av tjejer. Livet passade mig.

Stämmer det att det gick två bussar till tävlingarna och att du alltid tog den som gick två timmar senare?

– Ja! The party bus! Det var alltid samma tjejer där, det skulle hittas liquor stores på vägen. Så var det hela tiden.

Vilka var på den tidiga bussen?

– Det var The God squad bus. De religiösa.

Vad hade du för bil?

– Jag har fortfarande en Volvo som vi kallar The Slut – Slampan – för att den inte går att låsa så anybody can ride her. Har man låst den av misstag går det ändå att gå in genom bakluckan. Den läcker lite, men all old women leak, alla gamla kärringar läcker.

Du kan köpa en ny. Du har ändå tjänat många miljoner.

– Jo jo, men den får hänga med tills någon tar den. Jag har aldrig brytt mig om pengar utan bara om euforin när man vinner. Eller ja, kanske lite första året när jag inte hade ett öre.

Varför la du inte av vid 35?
– Bra fråga. Min karriär var så mycket upp och ner, jag var skadad mycket och tankarna kom. Man vill inte vara den patetiska som inte fattar att det är dags, men... jag hade mitt bästa år 2008 (då hon vann Evian Masters i Frankrike, reds anm), så vad skulle jag göra?

Hur får du segerkickarna nu när du slutat spela?

– Det går inte. Men jag går på Frölundamatcher och blir glad om de vinner, men minst lika deppig om det går åt andra hållet.

Hon stannar upp och försöker ta ett helhetsgrepp på det hon pratat om.

– Det är intressant att tänka på dagens ungdomar lever. När pappa gick bort skrev Lotta Neumann att det är svårt att tänka att någon skulle vara som honom i dag. När vi spelade golf som barn fick vi sköta oss själva medan de vuxna hade en pappaliga. Vi hade skoj och hittade drivet på egen hand.

Så om du ska ge ett råd till dagens elvaåringar som fått sin första järnsjua?

– Lek. Förstå sambandet mellan klubba och boll. Jobba inte med svingar alls och strunta i om du gör fel. Lär dig inte att göra allt perfekt utan jobba hellre upp din instinkt. Den har du kvar hela livet.