Mejla

Jenny Seth

Madonnas doft fördes över till Thomas Di Leva

Publicerad:
Uppdaterad:

NÖJE

Jenny Seth om musikminnen

Det enda som väcker gamla minnen till liv bättre än musik är dofter.

En kombination av båda två är antagligen det

närmaste en tidsmaskin man kan komma.

Än i dag kan jag inte känna minsta puff av orientalisk parfym utan att förflyttas drygt 20 år tillbaka i tiden till mitt flickrum. Jag 10 år gammal. Mot en vägg, under en hästaffisch, står ett lågt mintgrönmålat teakskåp. Ovanpå finns en uråldrig vinylspelare, inuti en ännu äldre förstärkare och en minimal skivsamling. Hela möblemanget är impregnerat av en mystisk doft och orsaken snurrar på skivtallriken.

”Like a prayer”, Madonnas klassiska fjärde album, är min version av Prousts madeleinekaka. Eller kanske snarare Pavlovs ringklocka, eftersom ”Cherish”, som var mitt favoritspår då, betingat poppar upp i skallen varje gång jag känner doften av patchouli.

Inte förrän på senare dar förstod jag att vinylskivan och omslaget var parfymerade. De första upplagorna av lp:n fick Madonnas egen favoritdoft som skulle simulera den rökelse som används i katolska kyrkan.

En annan person som först inte heller kände till marknadsföringstricket var Germund Stenhag. P3:s musikredaktör jobbade samma år, 1989, på numera nedlagda, skivbutiken Musikörat i Uppsala.

– Både vi och kunderna blev väldigt förvånade när vår ganska grabbiga institution plötsligt doftade gott i stället för den av fräna cigarettlukt som brukade ligga över lokalen, berättar han.

– En märklig bieffekt var att alla ex av Thomas Di Levas ”Rymdblomma”, som stod bredvid Madonna-albumen i hyllan på lagret, också luktade länge efteråt.

Ganska passande ändå. Det hade nog inte känts lika ok om Black Sabbaths ”Headless cross” som släpptes samma vår, doftat hippie.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN