Legendar - men förlorar mot Kent

Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden

Kent gör något som väldigt få klarar av. Lägger av i tid – på topp.

Kanske har de lärt sig av Eric Claptons misstag.

Jag har skrivit 2 000 krönikor och 3 000 artiklar i Aftonbladet. I runda slängar. Kanske är det 3000 krönikor och 2 000 nyhetsartiklar. I vilket fall: 5 620 gånger har mitt namn nämnts i Bladet, enligt mediearkivet Retriever.

Samma textarkiv berättar att jag nämnt gitarrguden Eric Clapton bara nio gånger. 9. Första gången 1994 (gah!) och ­senaste 2010.

De flesta omnämnanden är från ­nyhetsartiklar, bara någon gång har jag nämnt Clapton så att säga frivilligt och med uppskattning.

Som jämförelse har jag nämnt Håkan Hellström cirka 120 gånger sedan år 2000. Ännu mer Bob Dylan. Kent har ­omnämnts i runda slängar 70 gånger, ”Kent” är svårräknat.

Denna egocentriska lilla undersökning utfördes eftersom det slog mig, i fredags när Kent avlossade sitt sista ­album ”Då som nu för alltid”, att Claptons nya album samma dag ”I still do” kändes ännu mer angeläget att kasta mig över.

Eric Clapton var nämligen ett av mitt livs absolut första rockidoler (innan dess var det sportstjärnor), rent av tidigare än Dylan. Det var gammal musik från 60-­talet som inget barn borde lyssna på men min hjälte hette Clapton, det kom via storasyster Annas samlingar ”Timepieces” och ”Crossroads” med det bästa från hans karriär inklusive Yardbirds, Cream och Derek & the Dominos.

Min första arenakonsert var Clapton på ­Globen, 1990 troligen, kring ”Journeyman”. Konserten blev minnesvärd bara eftersom jag ägnade upplevelsen åt att nervöst fippla med en bandspelare, ett enfaldigt bootleg-försök jag aldrig upprepat eftersom endast sex sekunder av ”Cocaine” och en halvminut ”Layla” kom med.

Nyheten om ett nytt Clapton-album gjorde mig nostalgiskt varm. Gamle fina Eric, käre Slowhand, bara 71 år, han håller på än.

Men varför har jag då knappt nämnt honom under alla år? Respekten för Clapton har aldrig försvunnit, han är en levande legend, en storartad musiker, jag har lyssnat på varje nytt albumsläpp med samma förväntan.

Ändå förlorar han med 70-9 mot Kent.

Jag tar en titt på diskografin och inser varför. En lång räcka duktiga och snyggt tillbakalutade album med en alldeles för stark dragning till blues, särskilt onödiga Robert Johnson-covers som varje gitarrist tydligen känner sig tvungen att försöka sig på.

Samtidigt har många album innehållit fina J J Cale-tolkningar och stilig västkustrock (som ”I will be there” på nya albumet). Men inget värt att ­skriva om, varken upp eller ner. Han har simmat runt i ett hav av engelskt eftermiddagste, en skicklig och smakfull ­miljardär men utan vassma.

Bäst är ”461 Ocean boulevard” (1974) och han har inte gjort ett mästerligt ­album sedan ”Slowhand” (1977). Claptons storhet var över långt innan jag upptäckte ­honom. Så var det tydligen. Hade han dött i stället för Jimi Hendrix hade han varit för evigt kultförklarad. Hade han slutat på topp hade han varit lika smart som Kent. Men vad skulle han ha gjort då?

Veckans ...

BABE. Fredrik Lindström. ”Tänk om” på SVT är förtjusande rolig historie­lektion. Enda problemet: Det sänds samtidigt som ”Babel”, kl 20 på söndagar.

HIPHOPLÅT. ”Eller hur”, Parham. ­Stiliga rim, stiligt sound. Hela nya albumet ­”Hemma här” är lika vasst som skarpsill.

POPLÅTAR. Jag har gjort en minispellista med ”Vi mot världen” med Veronica ­Maggio, ”Domino” med ­Maria (Andersson-Lundell) och ”Bara få va mig själv” med Laleh som får gå på repeat nån timme då och då.

SPIONFILM. ”Our kind of traitor”. Damian ­Lewis, som så många irriterar sig på vare sig det är ”Homeland” eller ”Billions”, är ljuvlig att se i ­viktig biroll som en arketypisk John le Carré-­figur: Robust MI6-agent i oklanderlig tweedkostym och tjocka glas­ögonbågar som kämpar både mot ­extern och mot intern ­korruption. Stellan Skarsgård är också fin som rysk maffia­bokhållare. Skarsgård är ­alltid fin.

RADIO. ”Stil”, P1. Susanne Ljungs fina, kunniga, ­lärorika moderadio börjar bli en klassiker.

EM-SKRÄP. ”Mitt team”, Frej Larsson, Joy. Det kan åtminstone inte gå sämre ­i fotbolls-EM än den officiella ­låten låter.

Fråga Fredrik

Hej Fredrik, det kanske är på sin plats att också nämna Lesley Arfin i din krönika, det vill säga kvinnan som skrev ”Love” tillsammans med sin man Paul och kom på hela idén tillsammans med honom? Det är lätt att glömma att inte alla komediserier skrivs av nördiga vita män allena ;) Keep up the good work! Mvh Emmelie

SVAR: Det har du rätt i, jag fick inte plats. ­Nuså.