Praktikantkaoset på ”Let’s dance”: ”Det var förnedrande”

Tvingades skrubba toaletter • Blev utfryst av sitt team • Jobbade 17 timmar • Fick inte tilltala programledarna

Uppdaterad 2023-01-12 | Publicerad 2023-01-11

Hon sa upp sig från sitt trygga jobb för en obetald praktikplats i hopp om att förverkliga sin dröm.

I stället fick hon jobba 17 timmar i sträck, skrubba toaletter och uppleva mobbning för första gången i sitt liv.

– Jag intalade mig själv: ”Ät den här skiten, ät den här skiten, ät den här skiten. Det kommer vara värt det”. Men det var det inte.

Utfrysning, förödmjukelse och oavlönat slit.

Det är så verkligheten kan se ut för en praktikant på TV4:s glittriga flaggskepp ”Let’s dance”.

Bakom programmet ligger produktionsbolaget Mastiff, ett av de större bolagen i tv-Sverige. Förutom ”Let’s dance” kan de stoltsera med storproduktioner som ”Så mycket bättre”, där Mastiff 2016 anmäldes av musikerförbundet för undermåliga riskanalyser för musikerna i bandet och skandalomsusade ”Paradise hotel” där två deltagare larmade om två fall av övergrepp av en annan deltagare och upplevde att produktionen ingrep för lite och för sent. Och det var först när tittare och media reagerade som avsnittet togs ner och säsongen till sist stoppades, något som också fick Viaplay att göra om programmet i grunden. Utredningarna om sexuellt övergrepp lades senare ner då åklagaren menade att brott inte kunde bevisas.

Aftonbladet har pratat med flera personer som kan vittna om praktikanternas missförhållanden bakom kulisserna i ”Let’s dance”. Det här är några av deras berättelser.

Flera personer som praktiserat på produktionsbolaget bakom ”Let’s dance” berättar om orimliga arbetsdagar och utfrysning.

”Kände mig aldrig välkommen”

Med en dröm om att jobba med tv sade Maja upp sig från sitt stabila jobb för att slänga sig handlöst ut i tv-världen.

– Jag visste inte riktigt vad jag gav mig in på, men jag letade runt och såg att ”Let’s dance” sökte praktikanter. ”Nu jävlar”, tänkte jag.

Hon började sin praktik som team-assistent, en roll som Mastiff då beskrev på följande sätt:

”Man följer inspelningsteamet och hjälper dem med allt ifrån att hålla koll på tekniken, livelogga synkar, hjälpa till kring logistiken med deltagarna, tankar in och kör det inspelade materialet till efterbearbetningen.”

Ett inspelningsteam bestod av en inslagsproducent, en kameraman och en ljudtekniker. Snabbt kände Maja att hon inte hittade en plats i teamet, trots sin roll som spindeln i nätet.

– De var aldrig riktigt välkomnande. De var väl trevliga till en början, men de var inte intresserade av att lära känna mig. Jag var ju så desperat att visa framfötterna och göra det lilla extra, men det var som att jag inte nådde fram.

Efter ett tag märkte Maja att kollegorna började kommunicera i olika gruppkonversationer – utan henne.

– Det var konstanta schemaändringar och det var omöjligt att hänga med. Mitt team kunde bara försvinna eller så uppdaterade de varandra i någon separat gruppchatt och då gjorde jag plötsligt ett dåligt jobb för att jag inte fick någon information.

Hon berättar att hon kände en konstant otrygghet med sitt team och mådde dåligt över att gå till praktiken. Till slut tog Maja upp problemet med sin handledare som beslutade att ge henne en ny praktikantroll.

 Programmet ”Let’s dance” är TV4:s glittriga flaggskepp och produceras av produktionsbolaget Mastiff.

”Började först och slutade sist”

Maja säger att hon och de andra praktikanterna jobbade drygt 50 timmar i veckan under 14 veckors tid.

– Praktikanterna började alltid först och slutade sist. På fredagarna (när det var livesändning reds. anm.) började vi ibland 07.30 och fick gå hem först efter midnatt, när allt var städat. Och dagen efter kunde jag börja klockan åtta för då skulle dansarna börja repa inför nästa fredag och någon behövde koka kaffe till dem.

Enligt den svenska arbetstidslagen ska en arbetstagare ha minst elva timmars sammanhängande ledighet under varje period om 24 timmar, något som Mastiff och produktionen på ”Let’s dance” inte följde, menar Maja.

Praktikanten Adrian berättar att programledarna och kändisarna i ”Let’s dance” behandlades som ”kungligheter” och att praktikanter inte fick tilltala dem.

– Jag intalade mig själv: ”Ät den här skiten, ät den här skiten, ät den här skiten. Det kommer vara värt det”. Men det var det inte.

Maja berättar att hon via rekommendation fick jobb på en annan tv-produktion efter ”Let’s dance”, men att hon fortfarande inte tycker att det var värt det.

– Det var så psykiskt påfrestande att få ihop alla arbetsuppgifter. Skrubba toaletter, skura golv, tömma soptunnor, koka kaffe och samtidigt hjälpa teamet som undvek mig. Och det var sån tidspress och prestationsångest inblandat och så skulle man ändå vara trevlig och kunna leva ett liv utanför praktiken.

Kände du att du fick ut något av praktiken?

– Psykiskt lärde man ju sig något. Men praktiskt, hur man jobbar med tv? Nej, inte ett skit.

I dag jobbar Maja med något helt annat och säger att hon inte kommer att ge tv-branschen en andra chans.

Filmhuset i Stockholm. Här repeterar de dansande paren i veckorna.

”Det var förnedrande”

Johanna hade också praktik på ”Let’s dance”, i samband med sin journalistutbildning. Praktiken var, precis som Majas, oavlönad. Men hon fick åtminstone CSN.

– Fast det räckte inte långt när man hade dubbla hyror och så vidare.

Johanna fick rollen som innehållsassistent. En roll som, enligt Mastiff, skulle innebära mycket research och därmed gynna hennes utbildning.

– Men jag märkte ganska direkt att det inte fanns en plan för min roll. Så jag satt utan arbetsuppgifter mer eller mindre hela tiden. Och jag var ju en del av innehållsteamet men jag fick ändå inte vara med på något sätt.

Johanna berättar att hon ofta lämnades ensam och inte var välkommen att medverka på möten, trots att hon tydligt visade intresse. Dessutom var stämningen i teamet inte speciellt trevlig, säger hon.

– När man kom på morgonen och hälsade så var det ingen som svarade och när man gick hem och sa hej då var det inte heller någon som svarade. Så det var lite obekvämt att gå dit för det kändes mest som att man var i vägen.

Då och då fick Johanna stötta upp assistenterna i Filmhuset där deltagarna tränade inför livesändningen. Inte sällan blev hon avbruten och direkt kallad tillbaka till kontoret för att istället hjälpa till med småsaker.

– En gång ville huvudredaktören att jag skulle åka tillbaka till kontoret för att skriva ut papper åt henne.

Trots att Johanna hade betydligt färre arbetsuppgifter än Maja kan hon också vittna om de långa arbetsdagarna på livesändningen ute i Frihamnen i Stockholm.

– Jag hade inga arbetsuppgifter på plats, men jag skulle vara där från åtta på morgonen till två på natten. När det var slut fick alla praktikanter gå runt och städa hela lokalen medan mitt team satt bredvid och drack bubbel. Det var förnedrande.

Har du fortsatt att jobba med tv-produktion?

– Nej det har jag inte. Man fick ju lite avsmak, måste jag säga.

Simon Norrthon, ordförande för fackförbundet Scen & Film, säger att praktiksituationen blir värre och värre.

”Pissig arbetssituation”

Adrian gjorde praktik som rekvisita-assistent på ”Let’s dance”. Praktiken var inte kopplad till någon utbildning utan var helt på eget initiativ för att få in en fot i branschen.

Till skillnad från Maja och Johanna jobbade han endast på livesändningarna, det vill säga en dag i veckan. Då hjälpte han till med rekvisitan som syntes i programmet, allt ifrån juryns poängskyltar till dansarnas egna specialönskemål till sina nummer.

– Men jag var som en extra resurs, inget i det var praktik. Jag lärde mig ingenting, det här var en gratistjänst i princip.

Adrian berättar att han trivdes med rekvisitören, som var hans enda nära kollega, och blev bra behandlad i sin roll. Däremot såg han hur flera andra praktikanter kämpade och slet.

– Det lades väldigt mycket ansvar på alla som hade praktikroller och det är jättekonstigt att de inte var avlönade med tanke på tid och ansvar. Det är en ganska pissig arbetssituation. Det är jättestressigt och samtidigt skitkul, det är live och pirrigt, men det är ju inte bra.

Han förklarar också hur programledarna och kändisarna behandlades som ”kungligheter” och att praktikanter inte fick tilltala dem.

– Av alla produktioner jag varit på som innefattar kändisar så var ”Let’s dance” den som var mest ”prata inte med dem”.

Adrian har varit praktikant på flera stora tv-produktioner och var kvar i branschen en längre period, men valde till slut att lämna på grund av ”orimliga arbetsförhållanden”.

Facket: ”Blir värre och värre”

Fackförbundet Scen & Film riktar sig till scen-, tv- och filmbranschen. De menar att det ansvar som läggs på praktikanter i tv-branschen i dag är ”ohållbart”.

– Praktiksituationen blir värre och värre då produktionsbolag tackar ja till projekt utan tillräckliga resurser. Vi gör mer och mer tv, men också för mindre och mindre pengar, säger Scen & Films ordförande Simon Norrthon.

Han förklarar att tystnadskulturen inom branschen är ett stort problem, inte minst för praktikanterna. Många vågar inte berätta om sina upplevelser, i rädsla för att mista framtida arbetsmöjligheter.

– Om man varit i en dålig arbetsplatskultur länge så blir det plötsligt normaliserat. Då kan det ju bli skevt om man reagerar på någonting som man redan har accepterat i flera månader och då fortsätter man att tiga, säger Norrthon. 

I en senare artikel kommer Aftonbladet att gå djupare in på fackförbundets syn på praktiksituationen i stort.

Läs mer i del 2: TV4 och Mastiff om kritiken

Fotnot: Maja, Johanna och Adrian heter egentligen något annat.