Kritik mot SVT efter Joakim Lundell-granskningen
Tittare upprörda: ”Helt sjukt”
Publicerad 2025-12-02
”Jag står på barnets sida i detta.”, ”Mest kränkande SVT gjort.” och ”Skamligt, SVT.”, så lyder några av kommentarerna i kanalens Instagramflöde.
Bo-Göran Bodin, journalist och skapare av dokumentären, säger att de inte ifrågasätter ”ett barn” som det påstås.
– Det här är en 40-årig vuxen person som återkommande rankas som en av Sveriges mäktigaste personer. Vi tittar på om berättelsen han spridit är sann.
Efter att SVT släppt ”Dokument inifrån – hatet” som granskar Joakim Lundells berättelser om en barndom fylld av övergrepp, har mängder av kritik mot kanalen strömmat in.
”Att ta från ett barns upplevelser och vända det emot den är något som är helt sjukt. Och detta finansieras med mina skattepengar?”, skriver en tittare i sociala medier.
”Hur myndigheter ”borde” ha agerat rimmar ju inte alltid med vilken verklighet barnet lever i tyvärr”, skriver en annan.
Bo-Göran Bodin, som står bakom dokumentärserien har ännu inte hunnit ta del av kritiken på Instagram men säger till Aftonbladet att det var väntat.
– Joakim Lundell och andra influencers som står honom nära har under veckor pumpat ut information om hur fel denna dokumentären är – innan någon sett en sekund av den. Jag kan tänka mig att det finns en hel del som känner sig upprörda.
I de handlingar som SVT gått igenom finns inga uppgifter som styrker hans påståenden om övergrepp i barndomen. I stället menar de att det framträder en bild av en pojke med aggressionsproblem och föräldrar som inte klarade att ge honom den hjälp han behövde.
– Det vi tittat på är att det inte finns några bevis för de här övergreppen som han säger, säger Bo-Göran Bodin.
Så mycket tjänar Jocke Lundell
Men saker kan väl ha hänt fastän det inte dokumenterats?
– Absolut. Det vi sagt är att Joakim sagt att bevisen finns i journalerna. Det är det han har byggt sin trovärdiga berättelse på som spridits i media i snart 10 år. Att det handlar om minnen, absolut, det är en annan sak.
Då ifrågasätter du inte hans upplevelser utan bara påståendet att allt finns dokumenterat?
– Vi landade i att det inte finns bevis för de här övergreppen som han sagt att det gör. Hans anhöriga från den här tiden känner inte igen sig i det här. De andra professionella som träffat honom har inte heller det. Han är väldigt ensam om den här beskrivningen om övergreppen. Så om det har hänt är det ord mot ord.
Riskerar inte dokumentären ändå att undergräva hans trovärdighet även i de delar som inte kan dokumenteras? Hur resonerade ni kring den konsekvensen?
– Människorna som funnits kring honom säger ju att det här inte har inträffat. Om man kokar ner det, hur sannolikt är det att detta har skett? Vi kan ju inte veta det.
Vilket ansvar har ni som redaktion att betona att frånvaro av dokumentation inte är detsamma som frånvaro av händelser? Kan publiken missförstå det?
– Vi tycker att det är viktigt att i tio års tid har en person som inte har någon slags maktposition överhuvudtaget i samhället utmålats som en person som begått grova brott (Joakim Lundells mamma, reds anm). En person som aldrig har åtalats för någonting. Socialtjänsten har inte gjort ett omhändertagande utan att det handlar om att de här uppgifterna har fått spridas oemotsagda under tio års tid. Det vi gör nu är att visa att det saknas bevis för det som har sagts.
Samtidigt finns det fall i familjer där föräldrar endast vanvårdat ett av sina barn. Hur vet man att det inte varit så här?
– Alltså det här känns lite spekulativt. Jag kan ju inte veta hur i förhållande det har varit liksom, om han har blivit vanvårdad och syskonen inte har blivit det. Syskonen vittnar om sin upplevelse. Vi tittar vad det finns för bevis i journalerna.
