David Byrnes magiska show skänker hopp
NEW YORK. Först får jag nya namnet ”Smooth” av en sädig karaktär på en gammal boxningsbar vars kantstötta like jag aldrig i livet trodde att man längre kunde hitta i den Disneyland-besläktade röran runt Times Square.
Sedan skänker David Byrne hopp i en galen värld under sin magiska ”American Utopia”-show på Broadway-teatern mitt emot.
Vi kommer lite tidigt till Hudson Theatre på 44:e gatan för vår föreställning med Talking Heads-ikonen David Byrne, så vi blir stående i neonskenet som om kvällarna lyser upp kvarteren kring Times Square värre än vad alla kasinon lyser upp Strippen i Las Vegas – och bestämmer oss snabbt för en drink på baren mitt emot, kallad Jimmy’s Corner.
Det visar sig vara en sylta tillägnad den amerikanska boxningshistorien, nedlusad med solkiga foton av sådana som Ali och Joe Louis och Sonny Liston. Men framförallt är det en skärva av gammaldags, autentisk Times Square-ruffighet – komplett med skum belysning, begränsat utrymme kring den flottiga bardisken, kantstött inredning, en allmänt ingrodd känsla och en jukebox späckad med gamla soul-singlar – som på något vis överlevt senaste halvseklets Disneyfiering i grannskapet.
Ja, till och med priserna indikerar att tiden någon gång för länge sedan bara stannade på Jimmy’s. Jag får en Heineken för fyra dollar. Fyra! De hade tagit tre gånger så mycket för samma flaska i loungerna vägg i vägg.
– Jimmy öppnade 1971 och han vill ha det som det alltid varit, upplyser en grånande karaktär som heter Joseph och ser ut att ha varit på plats varje kväll sedan dess.
Han pratar oavbrutet om boxningsikonerna på väggarna och vi blir snabbt goda vänner. Fast han klarar inte av att uttala mitt exotiska namn.
– Så jag kallar dig Smooth istället. Du är Smooth, säger han.
Det livar upp nästan lika mycket som Byrne-showen – en vanvettigt vackert formgiven och koreograferad uppsättning som fungerar som ett slags retrospektiv över David Byrnes karriär – och samtidigt syftar till att skänka hopp och tro på något bättre i en värld som tycks ha förlorat vettet.
Med tanke på att den excentriske new yorkern på scenen alltid varit en utanförskapets hängivne poet får ju det temat ses som rätt uppseendeväckande, men det går fram. Grandiosa, organiska versioner av exempelvis ”Once In a Lifetime”, ”I Zimbra” och ”Everybody’s Coming To My House” blir faktiskt till mäktiga upprop för gemenskap och solidaritet.
Fem plus, säger Smooth!
ORSAKER TILL EXTAS
”Succession” (HBO-serie)
– Det var, nästan, ”Sopranos”- och ”The Wire”-klass på säsongsfinalen förra veckan.
Jesse Malin & Lucinda Williams – ”Room 13” (Albumspår)
– Lätt en av höstens låtar.
David Byrne – ”I Zimbra” (Livenummer)
– Han är verkligen en av de verkligt stora, Byrne.