En satans perfekt rundgång, det största jag känt
Jag messade tydligen i solnedgången:
”Det BÄSTA jag sett i hela mitt liv! Jag dör! DÖR!”
Det gäller än.
”Pocahontas”.
Jag har lyssnat på Neil Youngs nya gamla album ”Hitchhiker” hela helgen, mellan besök på Gröna Lund och ett rätt sjukligt intresse för orkanen Irma som, när du läser det här, sannolikt börjat kvadda halva Florida.
Sådana katastrofer blir ju ett slags bisarr underhållning när de inträffar så långt bort men ändå i ett land vi har starka relationer till. USA är vårt närmsta grannland.
Men Neil Young är från Kanada.
“I’m listening to Neil Young, I gotta turn up the sound. Someone’s always yellin’: ’Turn it down’.”
Det otroliga är ju att Bob Dylan och Neil Young bägge spelade på Roskilde 2001. Jag var där, det var i slutet av juni. Jag minns bara Neil.
Såhär:
Flög SAS från Arlanda till Kastrup, taxi in till Köpenhamn, proviantering i Christiania, därpå dansk ”frukost”, alltså lunch, på magnifika Café Sorgenfri som legat där sedan 1796 med käre Stefan. Flæskesteg med rødkål och fiskefilet med remoulade och gräddig Tuborg och ett par lille en Gammeldansk.
Därpå rätt lurig taxi till Roskilde och efter inkvartering och stödvila i den ocharmiga men ytterst funktionella Slagteriskolen och uthämtning av backstagepass så blev jag grundligt förolämpad av Janne som arbetade med Hultsfredsfestivalen och generellt ogillade journalister eftersom han var punk.
Det gjorde mig ingenting. Jag hade praktiska boots, flera lager av värmande fettjackor och solen sken på oss Roskilde. Vi var unga och det var längesen.
Dagen efter, eller om det rent av var samma dag, det är inte lätt att minnas, skulle vi bli vänner för livet, jag och Janne.
Då spelade Neil Young. Den innerligaste, största, vildaste och främsta konserten jag någonsin sett och hört och jo, man, det gäller än i dag.
Jag hade egentligen inga större förväntningar. Hittade en notis jag skrev inför där jag såg fram mot Neil men lika mycket mot rootreggaebandet Morgan Heritage och vid det tillfället hiphophippa Jurassic 5.
Det var inte som att Neil Young var särskilt het då. Det här var långt efter ”Harvest moon” och långt innan han blev kanoniserad på sätt som gör att Paul Thomas Anderson kan bygga en film som ”Inherent vice” kring hans tankedräkt och halmhatt.
Men Neil Young headlinade förstås den dagen på den enorma Oranga scenen. Och jag var där. Och Stefan. Och Janne. Och Johanna. Och Emma. Och alla de andra med. Som The Tore.
The Tore var Aftonbladets utsände på plats, jag var alltså bara där och dräggade för att möjligen skriva en krönika långt senare, och när jag nu läser The Tores text om konserten ser jag att jag var nämnd:
”Det BÄSTA jag sett i hela mitt liv! Jag dör! DÖR!”, messade jag till Tore. Det fanns inga sociala medier för 16 år sedan. Det fanns sms och en sötaktig lukt i luften och små torkade svampar som gjorde ögonen känsliga och kärleksfullt inställda till grönt.
The Tore, uppenbart inspirerad av den magnifika konsten som därmed tjänade sitt syfte att lyfta oss dödliga, introducerade här ett stilistiskt grepp inom svensk rockjournalistik med staccatomeningen:
”Då. Sätter. Han. Sig. Och. Bankar. På. Pianot. Med. En. Tom. Ölflaska.”
Det var inte lätt för The Tore att skriva den där texten, han hade som reporter egentligen ingen rätt att recensera konserten. Men han löste det fint med sin gåtfullt objektiva tokhyllning.
Och så var det.
Neil Young och de djupt indragna herrarna i Crazy Horse spelade sönder alla strängar utom en och till sist även den och då satte han sig. Och bankade. På pianot. Med en öflaska. Det kan ha varit en enormt lång version av ”Like a hurricane”, det kan ha varit något annat. Det var inte viktigt då och det är inte viktigt nu. Det var så mycket större än detaljer.
Allting var en satans perfekt rundgång, det var den största konsert jag sett och Janne och jag kramade varandra 75 meter från Oranga scenens mäktiga ljus och ljud, precis som att han inte alls hatade journalister längre och det där minnet har vi kvar för livet.
Några dagar senare spelade Neil Young i Globen, jag var där också, och i jämförelse var det en svag spelning men den fick helt korrekt fem plus av Håkan Steen.
Och just det.
”Pocahontas”.
Han spelade ”Pocahontas”. Det är ju denna Madeleinekaka jag skriver om nu.
Den framfördes innan Roskilde exploderade i trasiga strängar och denna ypperligt kontrollerade rundgång, konserten var uppbyggd som en opera, men den finstilta inledningen var lika fantastisk som det distade enorma crescendot.
Marlon Brando, Pocahontas and me.
”Pocahontas” gavs ut på ”Rust never sleeps” 1979 men den skrevs inte då, det är detta som framgår av att ”Hitchhiker” nu släpps, ett mytomspunnet album som Neil Young aldrig gett ut eftersom han i nyktra öron tyckte att det hördes hur knarkad han var den 11 augusti 1976, ”pausing only for weed, beer, or coke”.
I stort sett innehåller nysläppa ”Hitchhiker” detta enda dygns inspelningar, producenten David Briggs som var hänförd över att bevittna detta kreativa vulkanutbrott:
’I’m not talking about sittin’ down with a pen and paper, I’m talking about pickin’ up a guitar, sittin’ there and lookin’ me in the face and in twenty minutes: Pocahontas!”
Jag tror inte att Neil Young skrev ”Pocahontas” medan han sjöng den men han är förstås en av tidernas största, den näst största högst sannolikt. Vem skulle det annars vara? Beatles, Elvis eller Bruce? Tror inte det. Inte ens Aretha.
Det var en ära att få se honom när han denna kväll i Roskilde överträffade alla Mount Everest han klivit upp på tidigare.
Jag har inget större minne av Bob Dylans spelning på Roskilde dagen efter men minns ändå konserten som en av de bästa jag sett Bob göra. Han hade nog hört talas om Neil Youngs episka performance kvällen innan och ville visa att han kunde också.
Even Richard Nixon has got soul.
Följ Fredrik Virtanen på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande texter.