Kvinnornas år på Cannes-festivalen
Jan-Olov Andersson om genustänk och starka kvinnliga stjärnor
CANNES. Det är kvinnornas år på filmfestivalen.
Det debatteras genustänk. Det tjafsas om högklackade skor på röda mattan. Framför allt lyser några kvinnliga stjärnor mycket starkt på filmduken.
Två av dem är Cate Blanchett och Rooney Mara i ”Carol”, Todd Haynes film om ”förbjuden kärlek” mellan två kvinnor i 1950-talets USA, baserad på en Patricia Highsmith-roman.
Oscars-snacket är redan igång. Cate Blanchett, som spelar titelrollen, anses given. Filmmogulen Harvey Weinstein funderar nu på att lansera Rooney Mara i birollskategorin för att även hon ska kunna nomineras, trots att hon, egentligen, också gör en huvudroll.
Andra starka kvinnoroller är Emily Blunt som både tuff och sårbar FBI-agent i ”Sicario”, Charlize Theron i ”Mad Max: Fury road” och Emmanuelle Bercot i starka passionsdramat ”Mon roi”. Och Marion Cotillard har en monolog som tar andan ur en i Shakespeare-filmatiseringen ”Macbeth”, premiär i morgon.
Festivalledningen har, med all rätt, fått kritik för att vara njugga mot att bjuda in kvinnliga regissörer till tävlingen om Guldpalmen.
Men i år har det, dock av andra än själva festivalen, ordnats paneldebatter snudd på varje dag om genustänket i filmbranschen. Festivalchefen Thierry Frémaux var (motvilligt?) på en av dem. Kulturminister Alice Bah Kuhnke var på några. Salma Hayek på snudd allihop. Som ett mantra upprepar hon att ”det är bara i porrbranschen som kvinnor tjänar mer än män”.
Och typiskt nog hamnade de viktiga diskussionerna i skymundan av tjafset om kvinnors eventuella tvång att gå i högklackat eller inte på röda mattan, sedan några i lågskor hade blivit portade från galapremiären av ”Carol”.
Festivalledningen har, till sist, lite kryptiskt förklarat att det inte alls råder något förbud mot lågskor, men att ”kvinnor enligt traditionen ska klä sig elegant”.
Lättare för oss karlar. Då gäller smoking. Punkt slut.