En oefterhärmlig röst i svensk musik har tystnat – alldeles för tidigt

Håkan Steen minns Olle Ljungström: Med sina helt unika texter skrev han för evigt om det svenska popspråket

Olle Ljungström moderniserade svensk popmusik som få andra.

Och med sina helt unika texter skrev han för evigt om det svenska popspråket.

När punken hände i slutet av 70-talet revolutionerades svensk musik på ett sätt som vi knappt har varit med om sedan dess. Ebba Grön kanske vände upp och ned på mest, för flest, men det band från den eran som på flera sätt har haft störst betydelse för den svenska popmusikens utveckling är Reeperbahn.

Ett gäng tonåringar från Stockholm som blandade brittisk new wave, postpunk och synth med Velvet Underground och Neil Young och som till skillnad från många av punkbanden inte hade alltför synliga beröringspunkter med den progg som dominerat landet tidigare under decenniet.
 

Reeperbahn kändes genuint moderna, och låtarna som frontfigurerna Olle Ljungström och Dan Sundquist skrev lät som inget vi tidigare hört.

Deras pop var ofta smittande direkt och ibland rent av dansant, men texterna tog hela upplevelsen åt ett helt eget håll. Personliga, ibland provocerande och ofta om sex, med ordvändningar som både målade starka bilder och gärna försåg lyssnaren med en fascinerad oroskänsla i magen.

Sättet som inte minst Ljungström sjöng dem – svalt, sårbart och reflekterande snarare än expressivt och affekterat – adderade bara ännu mer unik atmosfär till Reeperbahns popmusik. Lyssna på deras bästa album ”Venuspassagen” från 1981 och hör musik som fortfarande låter häpnadsväckande modern.

Att tacka ja till att spela det fascistiskt uppviglande bandet Nürnberg 47 i Staffan Hildebrands film ”G” håller Reeperbahn troligen inte som sitt bästa beslut men jag förstår varför Hildebrand frågade just dem. Han sökte ett band som kändes svalt och farligt och inget band i det tidiga svenska 80-talet hade en starkare sådan aura än Reeperbahn.

Reeperbahns betydelse för svensk musik kan knappast överskattas. Tillsammans med band som Lustans Lakejer och Ratata renoverade de och vidgade perspektiven för inhemsk pop. Reeperbahn försåg den dessutom med både intellekt och ett friare konstnärligt perspektiv.
 

Lyssna på Jakob Hellmans enda album ”...Och stora havet” – för övrigt producerat av Sundqvist – eller Kents självbetitlade debut och hör två klassiska svenska album som garanterat hade låtit annorlunda om det inte varit för Reeperbahn och Olle Ljungström. Vi kan förmodligen lägga Håkan Hellströms ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” till den skaran också.

Efter Reeperbahn bildade Olle Ljungström det kortlivade projektet Heinz & Young, ihop med kompisen Heinz Liljedahl från Ratata.

När han återvände till scenerna, med en omedelbart klassisk konsert i Teaterladan i Hultsfred 1992 och sitt självbetitlade debutalbum året därefter med Liljedahl som producent, var han mer Olle Ljungström än någonsin.

Under åren utanför musikscenen hade Ljungström bland annat arbetat som copywriter, och slagkraften i texterna knockade den mest härdade: ”En vanlig dag med heroin, det räcker för mig”. ”Jag spelar vanlig”. ”Tänk vad Jesus kan”. ”Jag håller andan mest på skoj”.

Allt till klassiskt snittad, ofta närmast insmickrande direkt popmusik. Effekten var, och är fortfarande, omtumlande.
 

Sedan bara fortsatte Ljungström på åtta soloalbum att leverera Ted Gärdestad-melodier indränkta i cyanidlyrik, som långt ifrån alltid gick att ”förstå” men ändå hörde till det mest drabbande som gick att höra:

Titlar som ”Världens räddaste man”, ”Norrländska präriens gudinna”, ”Morotsman”, ”Kaffe och en cigarett”, ”Försökskanin”.

Textrader som ”Helt igenom fel, fel som fan, som en tysk indian, en befjädrad german”, ”Svenskt kött är nästan alltid dött” och ”Inget chips, inget kex men lite lädersex”.

Men Ljungström kunde också vara inkännande och vemodig som i ”Jag och min far”, låten Magnus Uggla förde ut i folkligheten med sin version i ”Så mycket bättre” 2012. Olle åkte med av bara farten, vilket kändes både välförtjänt och lite märkligt. Han kändes ju som en på tok för udda figur för de riktigt breda sammanhangen, egentligen.

Olle Ljungström var en kritikerfavorit, en för finsmakarna. Inte minst en artist som högaktades av sina kollegor. På hyllningsalbumet ”Andra sjunger Olle Ljungström” 2008 gjorde bland andra Jocke Berg, Uno Svenningson, Lisa Miskovsky och Ane Brun inspirerade tolkningar av hans låtar.

Ryktena om Ljungströms vacklande hälsa florerade nästan lika länge som hans solokarriär, men missbruket och sjukdomarna var sällan något som präglade musiken, han var aldrig bluessångaren utan alltid den kryptiskt klarsynte observatören.

Till slut var han tvungen att fly kranarna och klubbarna i Stockholm för ett hus i lilla Gräfsnäs utanför Alingsås, där han ägnade sig åt måleri och startade upp sin musik på nytt.

Albumet ”Sju”, från 2009 hör till diskografins allra starkaste. Även på skivan som blev den sista, tre år gamla och inte lika jämnstarka ”Släng in en clown”, rymdes mer espri än på ungefär ett tjog genomsnittliga svenska popplattor.

Det fanns ju nämligen verkligen bara en Olle Ljungström.

En oefterhärmlig röst i svensk musik har tystnat, alldeles, alldeles för tidigt.

För att citera en av de bästa svenska popskivorna genom tiderna:

Tack.