”En av den svenska pophistoriens allra, allra bästa sångare”

Det brukar sägas att en riktigt, riktigt bra sångare kan sjunga telefonkatalogen och få sina lyssnare att gråta.

Freddie Wadling var en sådan sångare.

Första gången jag såg Freddie var i Teaterladan i Hultsfred en augustinatt 1988. Blue For Two, den för sin tid så inflytelserika duon som Wadling hade med Henryk Lipp, var på turné med sitt andra album ”Songs from a pale and bitter moon”.

Blue For Two är ett av de mest egensinniga rockband det här landet har upplevt. Med Lipps synthar, samplingar och arrangemang och Wadlings röst och texter, inte sällan med ett mörker kraftigt färgat av Wadlings djupa intresse för skräckfilmer, byggde de upp en unik musikalisk värld som var totalt öppen för influenser. ”Stay casey” var ett slags muterad gothjazz. Den mäktiga ”Ships” lät som ett slags svärtad cabaretmusik medan ”Catch me” var ren pop. Blue For Two lekte även med orientaliska influenser och gjorde senare ren dansmusik.

Jag har sett Wadling på scen i en mängd olika sammanhang sedan dess men jag minns fortfarande väldigt tydligt hur Wadling, i sin bleka, svartklädda uppenbarelse sög åt sig ladans fullständiga uppmärksamhet. Bara genom att stå där och sjunga, som ingen annan har sjungit i det här landet, med blixtrande intensiv närvaro och målande stråk av smärta och sorg.

Det fanns att ta av. Wadling var mobbad som barn, bland annat för att han tidigt började tappa sitt hår. Han hade även plågats av ryggproblem sedan unga år. Wadling vände sig inåt och tog sin tillflykt till musik, film och serier. Läste, lyssnade, tecknade och skrev.

I slutet av 70-talet hittade han ett sammanhang i Göteborgs gryende punkscen. Wadling blev medlem i legendariska band som Lädernunnan, Perverts, Straitjacket och Liket Lever.

Med Cortex, där Wadling spelade bas, sjöng och var den tveklösa centralfiguren, tog han punken från Liket Lever vidare in i ett slags personlig, ovanligt vidsynt postpunk. Med Cortex skrev han också sin första verkliga klassiker i låten ”The freaks”, en drogfebrig mardrömshistoria som inte bara kom att bli Wadlings signaturmelodi utan också ett anthem för outsiders över hela landet.

En av dem var Håkan Hellström, som i tonåren tog outplånliga intryck av Wadling på klubbarna i Göteborg, vilket han sjunger om i låten ”Dom där jag kommer från”:

”Första gången jag såg Freddie var på Valvet-scenen/’Vi ska ha ett band som fan låter exakt som Liket Lever’”.

Efter en redan brokig karriär kändes bara naturligt när Wadling senare blev den lätt aparta stråkgruppen Fläskkvartettens sångare och spelade in en version av ”Somewhere over the rainbow” som i sin skeva skörhet plockade fram helt nya sidor ur Judy Garland-klassikern.

När Flesh Quartet, som de emellanåt kallade sig, 1993 gjorde låten ”Walk” sjöng Freddie Wadling om ”love, peace, happiness, eternity” med Stina Nordenstam så att tiden stannade. Skivan ”Flow” belönades med en Grammis för ”Årets album”.

Ett aningen mer oväntat steg var albumet ”En skiva till kaffet” 1999, där Wadling och Esbjörn Svensson Trio tog sig an svenska evergreens som Hasse & Tages ”Var blev ni av?” och Evert Taubes ”Så skimrande var aldrig havet”. Men Wadling älskade låtarna och gjorde förstås även dem till sina.

Samma år spelade han Frankensteins monster på Göteborgs stadsteater. Närvaron och gestaltningsförmågan fanns naturligt även där, kritikerna hyllade och biljetterna gick åt.

På senare år har Wadling gjort, och gått i land med så skilda projekt som en skiva med skillingtryck och en med tolkningar av James Bond-låtar.

I ”Känn ingen sorg”, filmsuccén som bygger på Håkan Hellström-låtar, fick Håkan sin idol att spela rollen som a-lagare.

Wadling kunde bottna i det också. Hans omfattande drogmissbruk, inte minst i unga år, är väldokumenterat. Långa partier i Robert Lagerströms Wadling-biografi ”Freak” beskriver ett liv som är allt annat än popstjärneglamoröst.

De många hälsoproblemen gick delvis hand i hand med missbruket. De sista åren led Wadling svårt av lungsjukdomen KOL, som gjorde det svårt för honom att andas. De accelererande ryggproblemen gjorde att Wadling fick stappla in på scenen med sin voodookäpp och sitta ned och sjunga.

Men han var fantastisk, ända till slutet. På sista albumet ”Efter regnet”, som släpptes i mars, samarbetade Wadling åter med Stina Nordenstam. Inte minst i ”Nu lyfter vi från marken”, en låt om att försöka hitta ljus i mörkret som är något av det allra mest berörande Wadling har spelat in.

Sista gången jag såg Freddie var på Rival i Stockholm i april i år.

Han såg lite svag ut, klagade på en värkande fot och satt mer hopsjunken än någonsin med textpärmen knäet. Men Wadling excellerade verkligen i det som var hans allra största styrka: att göra vilken låt som helst till sin, och få vilken sorts text som helst att vibrera av vackert sorgsna känslor.

64-åringen sjöng både Owe Thörnqvist och Frank Zappa, både Towa Carson och Håkan Hellström, och kryddade med den stillsamt pliriga galghumor som han odlat i sitt mellansnack under decennier.

Nu är Freddie Wadling borta, och det känns lika tomt som obegripligt.

Och det gör förstås ont att han aldrig fick genomföra sin planerade medverkan i årets ”Så mycket bättre”.

För om någon förtjänade ett erkännande hos en bredare publik var det den evige indiehjälten Freddie Wadling.

Inte minst borde många fler ha fått chansen att uppleva en av den svenska pophistoriens allra, allra bästa svenska sångare.